Aldrig tidigare har det känts viktigare att uppmärksamma FN:s Internationella solidaritetsdag med det palestinska folket.
Men heller inte svårare.
Orden för det fasansfulla som det palestinska folket utsätts för just nu stockar sig i halsen. Bombade sjukhus, folkfördrivning, svält, barnamord, folkmord…
Hisnande 44 000 dödade sedan kriget i Gaza bröt ut.
Det som sker uppfyller kriterierna för FN-stadgans ”Skyldighet att skydda.”
Internationella brottmålsdomstolen (ICC) har utfärdat en arresteringsorder gällande brott mot mänskligheten och krigsbrott mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu.
När omvärlden avstår från att ingripa så bryter man mot både FN-stadgan och ICC:s beslut, och accepterar att slakten av människor fortsätter.
Man lämnar det palestinska folket ensamma mellan den israeliska militärens massiva dödsattacker och terrororganisationen Hamas blodshämnd.
Kriget måste stoppas – nu.
Men det räcker inte. I skuggan av kriget intensifieras det dagliga förtrycket av palestinier på Västbanken.
Israeliska bosättare vandaliserar, bränner bilar, demolerar hus, skändar och dödar. Enligt FN har minst 637 palestinier har dödats av israeliska soldater eller bosättare på Västbanken senaste året.
Den israeliska staten konfiskerar mark och hus, gör militära räder, hindrar transporter, beviljar nya bosättningar, tvingar människor att köa timvis vid check-points och styckar upp landet.
En mur skär genom Västbanken, helt i strid mot internationell rätt. Den är upp till fem meter hög, mer än 700 kilometer lång och 85 procent av den är byggd inne i det ockuperade Palestina.
Muren har dragits så att palestinier förlorar tillgång till vattenkällor och bördiga mark. Vägar till sjukhus, skolor och arbetsplatser har stängts av och familjer separerats.
När kriget i Gaza är över måste kampen gå vidare. Israel måste:
- Häva ockupationen
- Riva muren
- Tömma illegala bosättningar
Mer än 70 år efter att staten Israel bildades så är det hög tid att också palestinier får ett tryggt hem i staten Palestina.
Jag var drygt 20 år första gången jag var i Palestina. Det var efter Osloprocessen och landet andades av hopp.
Tillsammans med två tjejer från AUF (SSU:s norska systerorganisation) träffade jag studenter vid universitet i Nablus, besökte unga kristna palestinier i Betlehem, gick vilse i myllret av gator i Östra Jerusalem och pratade demokrati med unga al-Fatah-aktivister i Gaza.
Vi kanske var naiva, men vi trodde att vi snart skulle komma tillbaka ett fritt Palestina. Så blev det inte.
Jag har varit på Västbanken flera gånger sedan dess. För varje gång har ockupationen och förtrycket hårdnat.
Även om det ser mörkt ut så drömmer jag fortfarande om ett fritt Palestina. Bara så kan de palestinska och israeliska folken få leva i fred och frihet.
Inget mindre än ett fritt Palestina kan vara målet. En stat erkänd på samma villkor som sitt grannland. Två fria stater som lever sida vid sida med säkra och erkända gränser.
Hållbar fred kräver frihet. Det palestinska folket förtjänar både fred, frihet och ett fritt Palestina.