– Vi vann pris för att vi var bästa kommun att ta emot nyanlända för några år sedan, säger Gällivares kommunalråd Birgitta Larsson stolt när jag träffar henne.
Gällivare?, tänker jag skeptiskt.
Kan det verkligen vara ett lätt ställe att komma in i om man har rötter i Bagdad, Damaskus, Kiev eller Kabul?
Min resa till Gällivare, Malmberget och Vittangi råkade sammanfalla med den första snön.
Flera decimeter djupt och upplogade snöhögar vid varje gathörn utanför caféet där Birgitta och jag sitter.
Jag ser ut genom fönstret och tänker att det är nog inte lätt för någon uppväxt i Teheran att känna sig hemma här.
Birgitta ser nog att jag tvivlar på det där med integrationen i Gällivare för hon nickar som för att bekräfta sina egna ord.
Sedan börjar hon förklara att man alltid har blandat många olika kulturer här.
– Vi är till exempel förvaltningsområde för samiska, meänkieli och finska. Det mångkulturella är inget nytt här.
Jo, så är det naturligtvis. Här finns många olika rötter – urfolk, minoriteter och så alla som under de senaste 150 åren har flyttat till gruvan.
Birgitta berättar vidare om hur de olika kulturerna på Nordkalotten levt tillsammans och på olika sätt varit sammanvävda.
Och än mer så i Malmfälten efter att gruvorna började sluka arbetskraft.
Många kom från Tornedalen, men också längre in i Finland, från södra Sverige och från Jugoslavien, Italien och från allt vidare kretsar.
Har Malmfälten svaret på integrationen, den fråga hela landet brottas med och som varje politisk debatt handlar om?
Så vad är det man gör här?
- Omfamnar det mångkulturella och låter nya kulturer växa in i den smältdegel som redan finns.
- Ser till att människor har jobb. När resten av landet brottas med stigande arbetslöshet så har Gällivare landets lägsta, näst efter Kiruna.
Ömsesidig respekt och möjlighet till egen försörjning, svårare behöver det kanske inte vara?
– Alla är inflyttade på något vis, säger Birgitta när vi avslutar och tar oss ut i snömodden igen. Men nu är vi hemma här.
Jo, det är väl precis det som är lyckad integration. Att människor får en plats att kalla hemma, även om man har rötter någon annanstans.
Rötter må vara viktiga. De kan skapa en förståelse för vem man är och varför.
Men att leva tillsammans nu och här är det som bygger ett samhälle – ett hem.
Jag vinkar av Birgitta med en känsla av att vara något stort på spåren.
All blickar riktas mot den gröna omställningen i norr. Den är viktig för landets framtid, ja hela mänsklighetens möjlighet till en framtid.
Men vi borde också rikta strålkastarljuset på mångkulturalismen och integrationen. Här har norra Sverige ännu något att lära resten av landet.