Alla pratar om hur framtiden kommer från norr. Nej, inte bara vi som är här uppe runt polcirkeln.
Jag kan lova er att även långt innan jag kom på tanken att flytta till Norrbotten så översköljdes jag av det, trots att jag sällan funnits i sammanhang där just industri- och energipolitik varit centrala.
Södra Sverige vet vad som sker här, inte alla och få förstår omfattningen. Men man vet att det är något stort och viktigt för hela landet.
Nyligen kom Akademi Norr med en ny rapport som säger att Norr- och Västerbotten kommer behöva 47 700 fler människor som kan arbeta de närmaste två åren. Sedan tidigare finns rapporter om 51 000 fler norrbottningar i arbetsför ålder fram till 2030.
Behoven är skriande. Det finns helt enkelt inte folk att få tag på för att klara det här stora som händer.
Norr- och Västerbotten har lägst arbetslöshet i hela landet. Kiruna och Gällivare är de kommuner med lägst arbetslöshet. Arbetskraftsbristen är enorm. Både gruvor och industri slukar människor, men också välfärden skriker efter personal.
När jag träffar undersköterskor i en av våra mindre kommuner så berättar de att de lyckats lösa sommaren genom tillresta från södra Sverige.
Precis som alla som växer behövs det stöd för att ta sig fram. När jag sprang bakom och höll i pakethållaren på min dotters cykel var syftet att hon skulle våga ta några starkare tramptag och cykla ifrån mig. Det gjorde hon, så klart. Men hon behövde mig där som säkerhet i början.
Nu jämför jag inte nyindustrialiseringen med en liten tjej som inte kan cykla. Eller jo, det gör jag ju faktiskt. Hoppas inte det sårar någons stolthet, även om jag gärna ger machokulturen en liten knuff då och då.
Det jag menar är att alla är barn i början och alla behöver vi hjälp för att växa. Även en stålindustri eller en ny gruva.
Det handlar inte om att springa bakom och hålla i pakethållaren. För att Norrbotten ska kunna växa till sin fulla potential behövs fler människor. Och vad kan göra att fler väljer att vända flyttlasset norrut?
Jobb såklart, men det är ju inte ett problem, snarare tvärtom. Och livskvalitet. Om det är något som finns i den här delen av världen så är det en magisk känsla av att få vara en del av den fantastiskt storslagna naturen. Så check på de två, men i övrigt ser det skralt ut.
Akademi Norr konstaterar i sin rapport att det saknas utbildningar. Jo, vi har ett universitet, men det räcker inte. Det behövs en bredare palett av utbildningar och framför allt fler korta yrkesinriktade som gör att man snabbt kan komma in på arbetsmarknaden.
För att någon ska kunna komma hit måste hen också ha någonstans att bo. Bostadsbristen är ett av de största hindren för norra Sveriges expansion.
Jag har tidigare skrivit om investeringsstöd för små lägenheter som unga kan efterfråga och som inte byggs om byggbolagen måste bära hela risken själva. Detsamma gäller för bostäder på marknader som av andra skäl innebär stora risker, som våra orter där nyindustrialiseringen pågår. Ett statligt stöd för ökat byggande här vore inte mer än rimligt för att få fart på byggandet och därmed den nödvändiga inflyttningen.
”Nej, kanske inte” svarar utbildnings- och verksamhetskoordinatorn vid Akademi Norr på NSD:s fråga om det är realistiskt att tro att vi kan rekrytera 47 700 personer på två år.
Jag skulle nog stryka kanske i det svaret. Även om alla stjärnor stod rätt, staten investerade och vi tog ett gemensamt ansvar så har jag svårt att se en sådan enorm inflyttning på så kort tid. I alla fall om man menar just inflyttning, människor som bosätter sig här.
Jag tänker fortsätta tjata om att vi behöver samarbeta för att vända flyttlassen norrut, men det finns också lågt hängande frukter – invandring.
När kravet på högre inkomst för arbetskraftsinvandring infördes så dränerades stora delar av vår välfärd. Människor som jobbade där kastades ut. Människor som ville vara här, hade jobb och bidrog till vårt gemensamma. Precis sådana som vi nu måste rekrytera. Den strama och snåla invandringen är en ologisk baklängespolitik som drabbar Norrbotten och i förlängningen hela landet.