I fredags hände det igen. En man i Kiruna gick till jobbet i gruvan och kom inte hem efter dagens arbetspass. Han föll från en ställning och avled senare av skadorna.
Tankarna går till de anhörig - till familj, vänner och arbetskamrater.
Det får inte hända. Ingen ska dö på jobbet. Inte i Kiruna och ingen annanstans. Ändå sker det. Varje dödsfall är en tragedi för de som drabbas. Och en skam för oss som samhälle, att vi inte kan ta mer väl hand om de som arbetar för alls vår försörjning.
Polisen har inlett en förundersökning och LKAB tillsatt en utredning. Det är viktigt. Viktigt att ta reda på vad som skett och varför.
Det minskar inte förlusten hos de som nu sörjer, men det kan ge en förklaring.
Och det kan hjälpa oss förbättra arbetsplatserna och undvika att fler människoliv spills på jobbet.
Fler än 60 personer dog förra året i arbetsplatsolyckor. Det högsta antalet på tolv år. Var och en av dessa är en katastrof och ett massivt underbetyg för svenskt arbetsmiljöarbete.
Men det går att vända utvecklingen. I början av 60-talet dog nästan 400 människor på jobbet varje år. Dödstalen pressades sedan stadigt ner.
Stärkta fackföreningar, skyddsombud med makt att stoppa produktionen och lagstadgade skyldigheter kring säkerhet och arbetsmiljö, för att bara nämna några konkreta åtgärder som gjorde stor skillnad.
Nu har nedgången bromsat upp, eller inte bara det den har vänts till en uppgång. Arbetsmarknaden är på många ställen rena Vilda Västern med osäkra anställningar, långa led av underentreprenörer och tillfällig utländsk arbetskraft med sämre villkor.
Det är hög tid att rensa upp. Löntagare i Sverige förtjänar schysta villkor och att inte riskera livet när de går till jobbet.
Det behövs fler inspektioner och skyddsombud. Och absolut inte gula skyddsombud. Att facken ansvarar för att kontrollera arbetsmiljön är helt avgörande för att det ska få effekt.
Det måste vara de som företräder löntagarna som kontrollerar och, i yttersta fall, lägger skyddsstopp när arbetsmiljön är hotad.
Vad som hände i LKAB:s gruva i Kiruna vet vi ännu inte. Det enda vi vet är att det kostade en man livet.
De senast åren har vi sett en hel del dödsolyckor där ingen vet vem som har ansvar eller vem den förolyckade var anställd av. Det är helt galet.
Antalet underleverantörer måste begränsas. Det företag som kontrakteras för ett jobb måste veta vilka som finns på arbetsplatsen och kunna säkerställa att lagar och goda villkor upprätthålls.
Och så måste det kosta mer att göra fel. Jag är generellt osäker på att höjda straff alltid är det mest verkningsfulla, men på arbetsmarknaden finns skäl till skärpning.
Företag ska inte kunna kalkylera med att begå arbetsmiljöbrott. Alltså att de räknar med lite böter då och då för att de tjänar mer på att bryta lagen och pressa sina löntagare. Arbetsmiljöbrott måste straffas hårdare med kännbara sanktioner och svartlistning till exempel.
Inget av det här kommer förändra något i den tragedi som skedde i Kiruna i fredags. En människas liv är för alltid släckt. Någon gick till jobbet kom inte hem. Det går aldrig att göra ogjort. Åter går mina tankar till de anhöriga.
Det enda vi kan göra nu är allt vi kan för att det inte ska ske igen. Att rädda människoliv kan aldrig få vägas mot kortsiktiga företagsvinster.