Ingen borgfred under ordförandeskapet i EU
EU-frågorna är fyllda av politisk laddning.
Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) vill ha lugn och ro på hemmaplan, när han agerar som stor statsman i Europa.
Foto: Thierry Charlier
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
På dagordningen står bland annat klimatpolitiken, EU:s budget och utvidgningen av unionen.
Inför ordförandeskapet har statsminister Fredrik Reinfeldt (M) vädjat om politisk borgfred. Han vill att Sverige ska visa upp en enad fasad mot omvärlden.
Och för den rödgröna oppositionen finns inga skäl att söka strid bara för stridens egen skull. Men det går inte att lägga ned debatten helt under ett halvår bara för att Reinfeldt vill framstå som stor statsman i Europa.
EU-frågorna är fyllda av politisk laddning. Redan 6-9 juli genomförs det första ministermötet i Sverige. Det är EU:s hälso-, arbetsmarknads- och socialförsäkringsministrar som träffas.
De ska bland annat diskutera EU:s patientrörlighetsdirektiv. Det är ingen okontroversiell fråga.
Det låter ju vackert att den enskilde patienten ska kunna åka ut i Europa, skaffa sig vård på egen hand och sedan skicka räkningen till landstinget.
Men vilka blir det som kommer att söka vård i andra länder? Det är inga låginkomsttagare, förtidspensionerade verkstadsarbetare eller utslitna hotellstäderskor. Det blir en reform för de som har pengar, möjligheter och goda kontakter.
Det blir en chans för ett litet priviligierat fåtal att söka vård var som helst i Europa på svenska skattebetalares bekostnad.
Därför är det rimligt att de som står för notan - landstingen - tar besluten. Vårdpengarna ska alltid gå till dem som har störst behov, inte till dem som har bäst kontakter i andra EU-länder.
Ett annat exempel ärutstationeringsdirektivet i EU. Europafacket, med 60 miljoner medlemmar, pekar på att dagens skrivningar är otillräckliga.
Det ska inte vara möjligt med dumpning av löner och sociala villkor - det vill säga att arbetskraft som utstationeras i annat land konkurrerar med lägre löner och sämre villkor än de som normalt finns i värdlandet.
Mona Sahlin (S) och svensk fackföreningsrörelsen har därför krävt att Sverige ska driva frågan under ordförandeskapet. Men Reinfeldt vägrar.
Det visar att Moderaterna inte är ett "arbetarparti". När det kommer till kritan är Moderaterna ett parti som sätter den fria marknaden före arbetsrätten.
Därför finns inga skäl för någon borgfred under det kommande halvåret.
Man kan väl förstå att Reinfeldt vill glassa omkring som europeisk statsman och slippa diskussionen om alla inrikespolitiska besvärligheter (ungdomsarbetslösheten, de växande socialbidragskostnaderna, nedskärningarna i den offentliga sektorn, den skeva fördelningspolitiken, de regionala klyftorna m m).
Men det är oppositionens både rättighet och skyldighet att påpeka bristerna i regeringens politik och att visa på alternativen.
På sin blogg påpekar även förre justitieministern Thomas Bodström (S) hur Reinfeldt själv agerade under Sveriges förra ordförandeskap i EU 2001.
Bodström skriver:
"Fredag den 15 juni 2001 inträffade Göteborgskravallerna. Hos de flesta partierna saknades intresse av att försöka utnyttja detta inrikespolitiskt. Det fanns ett undantag: moderaterna.
Där fanns det en som var mera utmärkande än alla andra: Fredrik Reinfeldt.
Medan gatstenarna fortfarande ven i Göteborg satt moderaterna i Stockholm och skrev pressmeddelande. Och när en ung man kämpade för sitt liv, när ett stort antal poliser och demonstranter hade skadats och delar av en stad slagits sönder, sprang Fredrik Reinfeldt omkring som en iller i Riksdagen och försökte få till ett misstroendevotum!"
Så var det med borgfreden 2001, när Reinfeldt var i opposition.