En opinionsmätning i NSD och Kuriren 7 november visade att valdeltagandet i den lokala folkomröstningen om skolpolitiken i Luleå skulle bli 63 procent.
Det var inte ens nära den verkliga siffran. Av kommunens totalt 63 041 röstberättigade röstade bara 24 017 personer – ungefär 38 procent. Det är en ny tankeställare kring hela opinionsindustrin.
Som väntat visade folkomröstningen också att det finns en stark opinion mot att lägga ned skolor. Det är ingen nyhet för någon som följt skoldebatten i Luleå under de senaste sex åren.
Knäckfrågan är ju hur denna opinion ska värderas i förhållande till valresultatet 2018. Minns att S och M, de två partier som står bakom skolbesluten i Luleå, tillsammans fick nästan 28 000 röster i valet– en majoritet i fullmäktige.
Det är fortfarande fler än de som röstade på Alternativ 1 i folkomröstningen och även det ett folkinitiativ.
Jag avundas emellertid inte de folkvalda i Luleå som nu ska arbeta vidare med skolpolitiken. Folkomröstningen har inte gjort verkligheten mer lätthanterlig.
Barn- och utbildningsnämnden har alltjämt en budget på ungefär 1,6 miljarder kr – pengar som ska användas så klokt som möjligt för att ge barn och ungdomar i Luleå en bra start i livet.
Det är mycket pengar, men resurserna är inte obegränsade. Ibland kommer det att behövas omprioriteringar eller förändringar för att ta hänsyn till hur dagens Luleå ser ut. Barnfamiljer bor på andra ställen än tidigare. Elevunderlag och demografi förändras.
Det kan påverka skolorna i vissa byar och stadsdelar, vilket aldrig är populärt i berörda områden.
Dock kan ju sådana beslut ändå vara nödvändiga. Ett sedelärande exempel är Kalix, som gjort samma resa som Luleå nu gör.
Kalix hade en folkomröstning om skolfrågan redan 2005. Valdeltagandet var lågt och de flesta som röstade var emot att ändra i det gamla, precis som i Luleå.
Efter några års vånda och betänketid insåg emellertid en bred majoritet i kommunfullmäktige att det ändå behövdes ett antal obekväma beslut för att få ordning på skolverksamheten i Kalix. Den beslutade att lägga ned byaskolorna i Pålänge, Gammelgården och Risön, vilket givetvis väckte ilska och protester i berörda kommundelar.
Idag har Kalixborna sedan länge vant sig vid nyordningen. Stolt kan de peka på att Kalix numera rankas som landets tredje bästa skolkommun av Lärarförbundet. Samordningen till färre skolenheter gav goda resultat.
Det säger något om vikten och värdet av att kommunpolitiker vågar ta även kontroversiella beslut – liksom svårigheterna att försöka lösa komplexa frågor genom folkomröstningar.
Snarare bidrar ju folkomröstningar, som nu i Luleå, till fler frågetecken än ökad klarhet inför framtiden.