Inför skrotpremie
Den svenska regeringen är sämst i Västeuropa på stöd till fordonsindustrin.
Näringsminister Maud Olofsson (C) borde lyssna på kraven från facken inom Volvo och Saab. Det finns goda idéer för att stärka fordonsindustrin.
Foto: ERIK ABEL / SCANPIX
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
I likhet med Volvo- och Saab-facken konstaterar Eneroth att regeringen ännu inte har betalat ut en enda krona av de 28 miljarder som utlovats som stöd till utvecklingsprojekt inom fordonsindustrin.
I debatten har många också pekat på att en skrotbilspremie skulle kunna få fart på den svenska bilmarknaden. Länder som Tyskland, Italien, Spanien och Frankrike har redan infört skrotpremier med goda resultat.
I Tyskland - till exempel - ökade nybilsförsäljningen med 40 procent i mars jämfört med månaden före. Över 200 000 bilar anmäldes för skrotning under de 80 första dagarna med den nya skrotpremien i Tyskland.
Satsningen är bra för fordonsmarknaden, men den gynnar även trafiksäkerheten och miljön. Äldre, utslitna bilar ersätts med miljövänligare och trafiksäkrare modeller.
Organisationen Bilfront har krävt en skrotbilspremie med 15 000 kronor för den som skrotar sin gamla bil. Köper man dessutom en ny bil föreslås den dubbla summan, 30 000 kronor, vilket ligger i nivå med den tyska skrotpremien.
"Om regeringen inte gör något kommer vi att bli omkörda av länder som Tyskland där bilindustrin kommer att återhämta sig snabbare", säger Lennart Bengtsson, Bilfront, i ett pressmeddelande.
Tyvärr är det en farhåga som riskerar att besannas. Regeringens vårproposition innehöll inte den efterlängtade skrotbilspremien.
Överhuvudtaget visar regeringen ett närmast häpnadsväckande ointresse för krisen i fordonsindustrin.
Det är allvarligt inte bara för bilarbetarna.
En nedläggning av personvagnstillverkningen i Sverige påverkar hela samhällsekonomin.
Direkt och indirekt berörs uppemot 140 000 anställda.
Exportvärdet är cirka 168 miljarder kronor.
Runt Volvo och Saab finns massor av underleverantörer och mindre företag.
Neddragningarna slår mot många orter i hela Sverige, till exempel Gestamp Hardtech, Ferruform, SSAB i Luleå och gruvorna i Malmfälten.
Neddragningarna i bilindustrin betyder ju även minskad efterfrågan på stål och jämmalm.
Det är enorma värden som står på spel för hela Sverige. Därför borde näringsminister Maud Olofsson (C) och regeringen engagera sig betydligt hårdare för bilindustrin.
Det finns ingen brist på förslag för att bryta den nedåtgåend trenden. Volvo- och Saab-facken pekar inte bara på skrotningspremien, utan också på möjligheten att införa extraavdrag för tjänstebilar, lägre skatt på personalrabatter och förlängd skattebefrielse för miljöbilar. Sådana insatser kan fungera som en vitaminjenktion för hela branschen.
I den borgerliga tankevärlden är det dock fult med statligt engagemang i näringslivet. Marknaden ska sköta sig själv utan politisk inblandning.
Men det är en ohållbar politik. En ansvarskännande regering kan inte stå passiv medan svenska fordonstillverkare blöder ihjäl. Nu gäller det att rädda vad som räddas kan. Staten har ett ansvar.