1 juni 1985 klev Olof Palme upp i talarstolen på HCK:s kongress i Stockholm.
Hans budskap om den offentliga sektorn och den generella välfärdspolitiken äger giltighet även i Sverige 2011.
"Sverige lider av välfärdssjuka", fnyser man från nyliberalt håll och rekommenderar en kraftig rensning i det sociala trygghetssystemet för att återställa personlig initiativkraft och personligt ansvarstagande.
De här angreppen från konservativa grupper på välfärdsstaten som passiviserande och utvecklingshämmande, är på inte sätt nya.
Det litet märkliga med dem är de ofta uttalas av personer som själva alltid åtnjutit det trygga ekonomiska välstånd som god lön och egen förmögenhet ger och som inte har en tanke på att avstå från dessa förmåner - tvärtom kräver man ofta att få öka sitt eget välstånd genom sänkt skatt och dylikt.
Människor som själva upplevt vad ekonomisk knapphet betyder, brukar däremot aldrig tala om välfärdens förfärliga inverkan på deras personliga utveckling.
Tvärtom, de brukar kräva just åtgärder som ökar den sociala tryggheten och välfärden. Därför att de vet, av egen erfarenhet, att ekonomisk knapphet och social otrygghet hämmar den personliga växten och den egna självtilliten; den som hela tiden måste ängslas för maten nästa dag har inte råd att ta några chanser.
***
Det är inte den sociala välfärden som kväver den personliga utvecklingen; det är den sociala nöden!
Den rörelsehindrade mannen som bor i egen lägenhet, den synskadade flickan som läser på universitetet och den CP-skadade som förflyttar sig i egen handikappbil, har alla tack vare välfärdsstaten ett liv som är rikare, friare och aktivare än vad tidigare generationers så kallade lytta kunde drömma om ...
***
"Människovärdet vi fordra tillbaka" sjöng man - och menade rätten att själv få vara med och bestämma i samhället, att respekteras för sina arbetsinsatser och att räknas för likvärdig med andra i samhället.
De kraven bestämde utformningen av välfärdspolitiken; vissa tjänster, sådana som alla behöver för ett gott, tryggt och utvecklande, som utbildning, vård, pension och rimlig bostadsstandard, skulle medborgarna genom samhället garantera varandra - inte som en nådegåva, utan som en medborgerlig rättighet.
Det betyder självfallet inte att alla skall få exakt lika mycket i exakt samma utformning av samhällstjänsterna.
Det betyder snarare att alla ska få så mycket, som han eller hon med hänsyn till de egna särskilda förutsättningarna behöver för att själv kunna skapa sig ett gott liv.
Somliga kan behöva mer undervisning än andra för att lära sig läsa och skriva; då skall de också få det.
Somliga kan behöva särskilda anordningar på arbetsplatsen för att kunna utföra de nödvändiga handgreppen; då skall de också få det.
Själva måttet av hjälp kan variera - det är rättigheten som är densamma.
Alla barn ska således ha samma rätt till förskola och skolutbildning - men om denna "samma rätt" skall bli verklighet måste vi naturligtvis satsa mer på de barn som av olika skäl möter speciella hinder ...
***
Dessa samhjällstjänster, dessa rättigheter, skall finnas där för medborgaren den dag han själv behöver dem.
Det måste med andra ord finnas en samhällelig organisation som garanterar leveransen av dessa tjänster: den enskilde skall inte vara beroende av välviljan hos enskilda människor för att få dem ...
***
Vi säger nej till en nedrustning av den offentliga sektorn till förmån för privata, kommersiella alternativ.
De handikappades, de äldres, de sjukas behov kan aldrig lösas av affärsmän på jakt efter nya, lönsamma områden att placera pengar på.