I veckan presenterade regeringen försvarsbeslutet för perioden 2025–2030. Alla verkar vara överens om att vi behöver upprusta och öka anslagen till det militära försvaret.
Plötsligt finns det massor med miljarder för att till och med nå längre än NATO:s krav på försvarsutgifter.
Jag vill inte vara gnällig, men några pengar för att lösa sjukvårdskrisen eller hushållens trängda ekonomi, det lyckades regeringen inte skaka fram i sin budget.
Jag har nog aldrig varit pacifist men jag är inte heller en stor vän av militär upprustning. Det måste finnas bättre sätt att skapa säkerhet i en osäker värld.
I veckan träffade jag Alva Dahl som har disputerat i nordiska språk vid Uppsala universitet och nu jobbar som författare och översättare.
Men det var inte för att prata språk som jag träffade henne utan för att hon också funderat mycket på det där med krig och fred.
Alva är aktiv i Kristna Fredsrörelsen i Luleå och berättar entusiastiskt kring hur de arrangerar träning i civilkurage och ickevåld.
Jag tycker det låter fint, men kanske lite naivt. Inte kan det stoppa den ryska invasionen av Ukraina?
Alva nickar och säger att ingenting är enkelt. Men om vi lär oss att lösa konflikter utan våld så skapar vi heller inte våld.
– Krig föder krig och fred för fred, säger hon.
Och det stämmer naturligtvis, både i det lilla och det stora.
Jag frågar Alva om hon är pacifist.
– Jag är inte så mycket för att sätta etiketter, svarare hon. Jag är kristen. Kristus sa att du ska älska dig nästa och älska din fiende. Det vill jag leva i.
– Pacifism kan också låta som något passivt, fortsätter hon. Så är det inte. Snarare tvärtom. Ickevåld är att göra motstånd. Det kräver aktiv handling.
Hon pekar på Indiens självständighet och medborgarrättsrörelsen i USA som båda är stora omdanande förändringar som skedde med helt fredliga metoder.
Som så ofta när jag möter människor med en gudstro så blir jag lite avundsjuk. Det verkar så skönt att ha något att luta sig emot när man tvivlar på sin förmåga att vara människa.
Då tar Alva fram en ny bok hon just översatt och gett ut. En liten skrift med ett urval av Dorothy Days texter.
Day var socialist och katolik i USA under första halvan av 1900-talet. Förutom sitt journalistiska arbete drev hon praktiskt socialt arbete för de allra mest utsatta.
Och hon var ickevåldsaktivist.
Alva bläddrar i boken. Även om texterna är hundra år gamla kan de ge stöd och vägledning i vår tid.
Jag fastnar för en strof hon läser för mig ”Vi sår kärlekens frön, och vi lever inte i skördetiden.”
En befriande insikt i en tid när våldet tar allt större plats och där politiken är alltmer fördummad och snuttifierad.
Även om vi inte idag kan se resultatet av våra handlingar eller beslut så kommer de att komma. Och om vi sår motsatsen till kärlek är det vad som kommer skördas i framtiden.
Precis innan jag går så bjuder Alva in mig till en Sammankomst för Fred i EFS Kyrkan i mitten av november.
Jag tittade i kalendern och konstaterar att det blir svårt, men det kommer säkert bli en fin kväll. Världen behöver mer av ickevåld, fred och människor som samlas för att göra motstånd.
När jag går därifrån känner jag mig lite klokare.
Egentligen är det ju självklart att vi inte kan lösa de problem vi har med mer våld. Men det tål att påminnas om i tider av upprustning och med brott och straff ständigt högt på den politiska dagordningen.