I huvudet på Anders Borg
Anders Borgs marknadsliberala skrivbordsprodukter är fjärran från den svenska verkligheten.
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Borg var pappan till moderaternas "extreme makeover", omgörningen av det gamla högerpartiet till det nya arbetarpartiet. I Arenaintervjun fick vi en inblick i Borgs sätt att tänka. Hans strategi var tydlig. Moderaterna skulle framstå som sossigare än sossarna själva.
Borg tonade ned högerns gamla skattesänknings-, privatiserings- och systemskiftestjat Han beskrev sig som en pragmatiker som "bara vill förbättra samhället". Han sa sig ha samma åsikter som "kloka socialdemokrater". Han talade väl om den svenska modellen, skattefinansierad sjukvård och facket.
Den typen av retorik blev också avgörande för moderaternas valframgång 2006. Moderatledaren Fredrik Reinfeldt slöt Borg till sin famn och gjorde hans idéer till sin egna.
Den som lusläste moderaternas riksdagsmotioner och partiprogram kunde visserligen konstatera att den gamla högerpolitiken låg fast. Det var samma gamla skattesänkningsförslag och krav på utförsäljning av offentlig verksamhet som förr.
Moderaterna gjorde ingen hemlighet att de vill sänka ersättningarna för arbetslösa och långtidssjuka. De hymlade inte ens om att de ville ha högre inkomstskatt för pensionärer än förvärvsarbetande.
Men Borg och Reinfeldt var skickligare på att förpacka och marknadsföra högerpolitiken än sina företrädare. Följaktligen fick den nya mjukishögern ett bredare väljarstöd. Borg själv vann makten, härligheten och hela finansdepartementet.
Nu har tidskriften Arena porträtterat Anders Borg på nytt. Håkan A Bengtsson, som är vd för Arenagruppen och intervjuade Borg 2005, har gått igenom Borgs politik efter valet.
"Det paradoxala är att den borgerliga regeringen när den väl kommit till makten genomförde fler och större systemförändringar än någon annan regering, särskilt av arbetsmarknadspolitiken", skriver Bengtsson.
Så är det. Borg fortsätter att tala sig varmt om den generella välfärden, men i realiteten genomför han ett systemskifte.
Som det uttrycks av Håkan A Bengtsson: "Det är i detaljerna helheten avslöjas och de borgerliga intellektuella generna synliggörs. Regeringen har bland annat minskat möjligheten till utjämning mellan olika a-kassor. Det innebär att kassor med hög arbetslöshet får radikalt ökade avgifter. Andra kassor med låg arbetslöshet har till och med kunnat sänka sina avgifter".
Följden blir att hotell- och restauranganställda, skådespelare och andra grupper som ofta drabbas av arbetslöshet får betala mer för att vara med i a-kassan. Samtidigt har akademikernas a-kassa blivit billigare, eftersom de inte är arbetslösa lika ofta.
Enligt Borgs teoriböcker är detta bra. Det innebär att fackförbund med hög arbetslöshet tvingas "ta ansvar" inför kommande löneförhandlingar. Avgifterna blir en signal om att hålla igen lönerna. Om bara hotellstäderskorna sänker sina löner, så får de jobb (och lägre a-kasseavgift), enligt Borgs logik.
Det är marknadsliberala skrivbordsprodukter som är fjärran från verkligheten.
Den högsta arbetslösheten finns hos fastighetsanställda, hotell- och restaurangfacket, musikerna, handelsanställda, livsmedelsarbetarna och teaterförbundet. Är detta höglönavlönade grupper? Nej. Är det branscher som haft extrema löneökningar under senare år? Nej.
Tvärtom handlar det om de lägst avlönade på svensk arbetsmarknad. Således blir den borgerliga a-kassepolitiken bara en politik som sparkar på dem som redan har det tufft.
Syftet med Borgs politik är att hålla nere lönerna och minska fackets styrka.
Det är egentligen är exakt samma antifackliga strategi som var grunden för Margaret Thatchers politik i Storbritannien 1979.
Thatcher talade öppet om att "tämja facket". Men Borg har insett att sådant klarspråk inte funkar i Sverige. Därför säger den svenska regeringen att den älskar kollektivavtalen, men i praktiken bedriver den en politik som underminerar facket.
Den hårda politiken ges en mjuk förpackning.
"Att på ett rationellt och humant sätt nedmontera den generella välfärdspolitiken, i syfte att öka den allmänna välfärden, kommer att vara politikens och den politiska ingenjörskonstens viktigaste uppgift under de närmaste tre- fyra decennierna. Arbetet kommer att kantas av misstag, bakslag och besvikelser, precis på samma sätt som det mödosamma arbetet med att bygga upp modellen, men det måste ske."
Så formulerade sig Anders Borg i boken "Generell välfärdspolitik - bara magiska ord" 1992. Då var han ung rådgivare åt den dåvarande Bildtregeringen.
I dag har Borg förstått att man inte vinner val med sådana drastiska formuleringar. Men det ideologiska riktmärket för hans politik är detsamma nu som då.
Det är bara retoriken som förändrats , inte politiken.
Läs Håkan A Bengtssons utmärkta artikel i Arena 5/2008!