Ledare: Hur ska det gå för Europa?

Carl Bildt hävdade i utrikesdebatten att den borgerliga regeringen "stärkt Sveriges ställning i Europa och Europas ställning i världen". Det är väl att hänge sig åt drömmar?
Sverige är över huvud taget inte med i det sammanhang där de viktigaste frågorna avhandlas just nu, nämligen det vacklande eurosamarbetet. Och vad beträffar Europas ställning i världen har den aldrig varit svagare än nu. Obama har demonstrativt vänt Europa ryggen, irriterad över förvirringen vid det misslyckade klimatmötet i Köpenhamn.

Lissabonfördraget har inte minskat oklarheten kring vem/vilka som företräder Europa. Belgaren Hermann Van Rompuy och brittiskan Catherine Ashton har behängts uppdragen att fungera som Europas "president" respektive "utrikesminister" (de får inte kallas så, men det är andemeningen) samtidigt som det roterande ordförandeskapet behållits och ingen av ledarna för Europas stormakter visar den minsta lust att träda i bakgrunden för de nya språkrören.
Inte heller för kommissionens ordförande José Manuel Barroso eller hans 26 kommissionärer. Jean-Claude Juncker från Luxemburg talar för euroområdet. Osv.

Bristen på tydligt ledarskap märks inte minst på det ekonomiska området. Medan resten av världen håller på att återhämta sig efter finanskrisen, går utvecklingen i Europa i motsatt riktning. Inte bara i öst.
Flera av de gamla EU-länderna har akuta ekonomiska bekymmer, och inte ett enda euroland uppfyller idag de krav som ursprungligen ställdes för deltagande i eurosamarbetet. Några länder har tydligen aldrig gjort det - de fuskade sig in i eurozonen.

Samma skamlöst giriga och skrupelfria amerikanska bankirer - Goldman Sachs, JPMorgan Chase - som fick den amerikanska ekonomin på knä hjälpte länder som Grekland och Italien att genom fiffiga lånekonstruktioner - derivat, swaps osv - dölja stora underskott.
Grekland pantsatte till och med framtida lotterinkomster och flygplatsavgifter för att få friska pengar att försköna sina balansräkningar med.
Europrojektet byggde alltså från första början på lösan sand. Undra sedan på att euron rasar.

Det handlar om en förtroendekris på bred front för europeiska länder och institutioner och detta kommer utan tvivel att försena återhämtningen i Europa. Sverige står utanför euron, men kommer ändå att påverkas.
Dessa problem undveks sorgfälligt i den utrikespolitiska debatten, men Europa hör kanske inte till utrikespolitiken längre?