Det ljusnar för världsekonomin sägs det. Och visst, tillväxttalen för USA och Europa ser mycket bättre ut än på länge.
Men allt beror förstås på vad man jämför med.
I såväl USA som Europa når produktion och inkomster nätt och jämnt upp till nivån före krisen. På fem år har ekonomierna alltså inte växt ett enda dugg.
Framför allt beroende på att en åtstramande, moralistisk ekonomisk politik varit förhärskande. Detta gäller i synnerhet i Europa.
Irland brukar framhållas som exempel på att den europeiska åtstramningspolitiken varit framgångsrik.
Och visst kan Irland idag låna på den internationella kapitalmarknaden.
Men efter fem krisår ligger inkomsten per capita i landet fortfarande tio procent under nivån 2007.
Nära 13 procent går arbetslösa (och då hålls arbetslöshetstalet ändå nere av att många ungdomar flytt landet).
Den genomsnittliga arbetslösheten i Europa ligger på 12 procent. I Sverige spår ekonomerna 7,5-8 procents arbetslöshet i år.
Hur hade vi reagerat på sådana arbetslöshetssiffror för tio år sedan?
I Grekland och Spanien saknar hälften av ungdomarna i arbetskraften jobb.
Hur mycket av ljusning är det?
Den amerikanske ekonomen Paul Krugman sammanfattar läget rätt bra:
”Det ser fortfarande förfärligt ut, men det är mindre förfärligt än tidigare.”
Framåt då? Ingenting tyder på att Europa kommer att lägga om sin politik. Den åtstramning som predikas i Berlin ekar också i Stockholm.
Obalanserna i den europeiska ekonomin ska inte lösas genom att euroländerna tar gemensamt ansvar för den uppkomna situationen.
Istället förutsätts de skuldsatta länderna tvinga igenom nedskärningar och åtstramning.
Tyskland är Europas mönsterland: Håll igen den inhemska konsumtionen, konkurrera ut andra länder på exportmarknaderna.
Allt fler tyska ekonomer inser dock att detta recept riskerar att slå tillbaka mot Tyskland självt. För vem ska köpa de tyska varorna om levnadsstandard och aktivitet i andra europeiska ekonomier hålls tillbaka?
Dessutom, hur mycket åtstramning tål greker, spanjorer och portugiser innan de politiska fördämningarna brister? Hur länge kommer de arbetslösa i Grekland och Spanien att acceptera att krisen ska lösas på deras bekostnad?
Extrema populistpartier surfar på åtstramningspolitikens svallvågor. Det kommande Europavalet kan bli en rysare.
De stora hoten mot den ekonomiska utvecklingen i Europa ligger fortfarande i europrojektets grundkonstruktion. En enda ränta som ska passa alla, inget utrymme för anpassning annat än med hård åtstramning.
Den bankunion som EU:s ledare enats om saknar gemensamma verktyg att hantera en ny stor kris.
Så medan allt ser lugnt ut på ytan kan en ny kris mycket väl blossa upp i Europa snart igen.
Det är som man säger om björnen i den gamla barnvisan:
”Han är inte farlig, bara man är varlig. Men man kan dock, men man kan dock honom aldrig tro.”