I mer än nio månader har arbetarna på Teslas fabriker i Sverige strejkat för att få ett kollektivavtal. Företaget har konsekvent avvisat alla förhandlingsbud. Elon Musks enda kommentar har varit ”galet”, vilket väl visar hans brist på respekt för både sina anställda och den svenska modellen.
Det är två saker som står på spel när ett stort företag etablerar sig i Sverige och sedan vägrar teckna kollektivavtal.
För det första, varje enskild löntagares villkor. Oavsett hur schyst en arbetsgivare är så finns ingen garanti i det.
Dessutom är det helt okej att vara schyst även med ett avtal. Kollektivavtalet innehåller grundläggande rättigheter, sådant som arbetsgivaren inte när som helst kan plocka bort.
För arbetarna på Tesla skulle ett kollektivavtal betyda att de får högre lön. Men det skulle också ge garanterad årlig löneökning, komplett försäkringsskydd, rätt till omställningsstöd, möjlighet till deltidspension, arbetstidsförkortning och en hel del annat.
För det andra skapar den svenska modellen med kollektiva avtal ordning och reda.
90 procent av alla löntagare i Sverige omfattas av ett kollektivavtal. Det ger tydliga spelregler för alla inblandade och gör att Sverige är ett land med väldigt få arbetsmarknadskonflikter.
Det är bra för företaget och dess löntagare, men också för alla oss andra. En fungerande arbetsmarknad ger tillväxt, alltså både höjda löner och mer pengar till välfärden.
Jag kan inte komma på något annat skäl för Tesla att obstruera än att de helt enkelt inte har lust. Elon Musk vill bestämma själva.
Världens rikaste man vill vara i konflikt med svenska arbetare, men inte bara det. Han muckar också hela den svenska modellen, ett bra system som byggt Sverige starkt i nära 100 år.
Nio månader in i strejken finns fortfarande en imponerande sammanhållning. Men det är också ett högt spel. Jag måste erkänna att jag är orolig över hur den här konflikten ska sluta.
I Walter Isaacsons nyutgivna biografi över Elon Musk tecknas på nästan 700 sidor bilden av en man med grandios självbild och en tvivelaktig syn på demokrati och andra människors rättigheter.
Det finns ytterst lite som talar för att han skulle söka kompromiss.
IF Metall och dess medlemmar har en motpart som är van att få sin vilja igenom i varje detaljbeslut, som beter sig som en tjurig unge som gått i baklås och är inte i stånd att fatta rationella beslut.
Det närmaste att jämföra med Margaret Thatchers agerande mot gruvarbetare på 80-talet. En konflikt som var mer ideologisk än logisk. Hon ville, precis som Musk, visa vem som bestämmer – att pengar bestämmer.
Jag vill sända all styrka till de strejkande och till de som på olika sätt tar kampen för schysta villkor, för den svenska modellen och mot en tillbakagång.
För en tillbakagång är vad strejken i grunden handlar om. Utan kollektivavtal riskerar vi att backa till en tid där arbetare måste bocka och buga och tacka för den lilla del av vinsten som patron vill avstå till lön.