Ledare: Hur länge ska det vara stopp i Umeå?

När jag jobbade på Dagbladet i Sundsvall 1987-1990 framstod kravet på Botniabanan som en naiv önskedröm.
Ostkustbanan, OKB (som vi sa då), var en angelägenhet främst för järnvägsentusiasterna i gamla Statsanställdas Förbund (nuvarande Seko) och enstaka miljöaktivister.
De etablerade kommun- och regionpolitikerna i Västernorrland ägnade sin kraft och tid åt andra utvecklingsfrågor.

Men i slutet av 1980-talet skedde en förändring. 31 januari 1989 bildades Botniabanegruppen. Företrädare för politik och näringsliv slog sina kloka huvuden samman.
Fler började se värdet av en ny norrländsk kustjärnväg. De tunga basindustrierna skulle få effektivare transportvägar. Arbetspendling skulle underlättas.
Det arrangerades seminarier och togs fram rapporter. Ansvariga myndigheter och regeringskansliet uppvaktades.

Trägen vann. Efter många om och men blev Botniabanan (sträckan Kramfors-Umeå) en del av den nationella järnvägspolitiken.
I vårpropositionen i april 1997 föreslog den dåvarande S-regeringen en utbyggnad av Botniabanan. Därefter kunde planeringen och arbetet börja på allvar.

14 augusti 1999 stod dåvarande statsministern Göran Persson (S) på Bryngeberget utanför Örnsköldsvik, i Foppaland.
Persson tryckte på startknappen för byggandet av den nya järnvägen.
Nu - elva år senare - är det dags att inviga Botniabanan.
26-29 augusti genomförs en rullande invigning hela vägen från Umeå till Nordmaling, Örnsköldsvik och Kramfors.

19 mil järnväg - som går genom två landskap och fem kommuner - står äntligen färdig.
Vi får en ny järnvägssträckning från Ångermanälven, strax norr om Kramfors flygplats, via Örnsköldsvik, Husum, Nordmaling, Hörnefors och Umeå.

Många kommer att sola sig i invigningsglansen. Infrastrukturminister Åsa Torstensson (C), näringsminister Maud Olofsson (C) och andra regeringsföreträdare kommer att finnas på plats.
Men mitt i festyran måste vi påminna om att det fanns många borgerliga politiker som motarbetade Botniabanan (på samma sätt som de nu motarbetar en förlängning av kustjärnvägen norr om Umeå).

Botniabanan var inget okontroversiellt ämne. Gamle M-ledaren Ulf Adelsohn, liberala Dagens Nyheter och andra borgerliga opinionsbildare tyckte att det var bättre att satsa pengarna i storstadsregionerna i stället.
Men de norrländska företrädarna tog fajten och Göran Persson och övriga i den gamla S-regeringen lyssnade.
Nu är banan verklighet.

Det säger emellertid en hel del om vikten av tålamod, opinionsbildning och hårt fotarbete. Det tog tio år för Botniabanegruppen att få genomslag för Botniabanan i den nationella politiken.
Därefter tog det ytterligare elva år att bygga och färdigställa banan.
Det handlar om 21 år under den långa färden från ax till limpa.

Det lär oss också att det spelar roll vilka som sitter i regering och riksdag.
Elvy Söderström (S), Örnsköldsvik, och andra regionala företrädare hade lättare att få gehör för Botniabanan hos Göran Persson än den borgerliga regeringen 1991-94.

Historien verkar upprepa sig när det gäller Norrbotniabanan (sträckan Umeå-Luleå).
S-regeringen och den rödgröna riksdagsmajoriteten tog ställning för Norrbotniabanan 2002.
Gamla Banverket fick utreda frågan. 2004 fanns en utredning som visade att projektet är samhällekonomiskt lönsamt.
I augusti 2006 meddelade förra infrastrukturministern Ulrica Messing (S) att första etappen skulle börja byggas senast 2010.
Men efter regeringsskiftet 2006 förvandlades Norrbotniabanan till en motorväg runt Stockholm, som Miljöpartiets Peter Eriksson brukar uttrycka saken.
Den 08-dominerade regeringen Reinfeldt hade andra prioriteringar. Följden blev att Norrbotniabanan slängdes ut från regeringens plan för investeringar i transportsystemet fram till år 2021.
Messings klara besked om byggstart 2010 har under den borgerliga regeringen devalverats till en intet förpliktigande formulering om att "pröva förutsättningarna för medfinansiering".

Därför har utgången i höstens val betydelse för hur det går med Norrbotniabanan i framtiden. Ska järnvägsbygget göra halt i Umeå? Eller ska det bli en förlängning norrut?
De rödgröna partiledarna är glasklara.
"Vi rödgröna har avsatt tio miljarder kronor i vår fullt finansierade åtgärdsplan för en första etapp av Norrbotniabanan. Med en rödgrön regering kommer banan att byggstartas redan under nästa mandatperiod", säger Mona Sahlin (S).

Det är ett besked som inte kan missuppfattas. Om det blir rödgrön riksdagsmajoritet kan vi räkna med spaden i marken senast 2014.
Om det blir fortsatt borgerligt styre går Norrbotniabanan en osäker framtid till mötes. Då kommer det att stå en stoppbock i Umeå många år framöver.