Hon har ett fullspäckat program i Luleå, men jag lyckas ändå snika åt mig en fika med Lena Hallengren, Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen.
Vi hinner skvallra av oss lite om livet och hur barnen har det nu när de är stora innan vi kommer in på politiken.
Som tidigare socialminister har Lena naturligtvis koll på hur regeringens svältbudget slår mot kommuner och regioner, inte minst i Norrbotten.
– Alla förstår väl att välfärden långsiktigt behöver mer resurser, säger hon.
Ja, det tror jag i alla fall att de flesta kan hålla med om. Det är få av oss som varken har barn, har varit sjuka, har äldre släktingar eller på andra sätt mött välfärden.
Jag har den djupast respekt för de som jobbar i skola, förskola, sjukvård, äldreomsorg eller på annat sätt med människor, men de räcker inte till. De behöver fler jobbarkompisar och det kostar pengar.
Pengar som inte finns i de redan hårt ansatta kommunala budgetarna här där stora delar av landets tillväx skapas.
– Därför har vi föreslagit en så kallad bottenplatta för statens stöd till välfärden, säger Lena och förklarar att det handlar om en indexering av de generella statsbidragen.
– På så vis hade inte exempelvis inflationen slagit så hårt som det vi ser effekten av nu, fortsätter hon.
Det låter ju rimligt, tänker jag, att inte exempelvis Pajala, Jokkmokk och Kalix ska bära hela kostnaden själv när välfärdens resurser urholkas.
Sedan fortsätter Lena att prata om hur välfärden är organiserad och menar att bristen på pengar inte är hela problemet.
– Om vi inte har kontroll över vart pengarna går så är det ju bara ett slöseri med skattemedel.
Hon har just fått ett extra uppdrag att hålla samman och utveckla partiets politik mot marknadsmisslyckanden i välfärden.
När vi kommer in på de frågorna blir hon nästan ivrig. Det märks att hon inte bara brinner för välfärd utan också för att varje skattekrona ska användas på bästa sätt.
En flora av privata utförare med andra intressen är djupt problematiskt i skattefinansierad välfärd.
– Det handlar om ansvar. Vi måste kunna styra välfärden, säger Lena och exemplifierar med att det är vårdtyngden som ska avgöra resursfördelning i sjukvården och att skolans resurser ska fördelas så att varje elev får de bästa förutsättningarna.
– Det ska vara behov, inte efterfrågan, som avgör.
Jag kan inte annat än att hålla med. Välfärd är inte en produkt på en marknad, eller ska inte vara i alla fall.
När vi fikat färdigt och jag går Storgatan bort så funderar jag på det hon sa om ansvar. Ett alltför lite använt begrepp. I alla fall i rikspolitiken.
Antingen skyller regeringen ifrån sig eller så lägger sig platt för Sverigedemokraterna eller marknaden och deras förakt för vanligt folks intressen.
Det känns tryggt att Socialdemokraterna vill utveckla politiken enligt principen: Av var och en efter förmåga – åt var och en efter behov.
Välfärden måste få slippa styras av principer om aktieutdelning och företagsvinst. De kan nämligen välfärdsföretagare bara uppnå genom att exempelvis välja bort barn med behov av särskilt stöd eller äldre vårdkrävande patienter.