Ulf Kristersson (M) har kämpat länge för att få bli statsminister. Under förra mandatperioden försökte han peta Socialdemokraterna från regeringsmakten vid flera tillfällen. Men det misslyckades.
Efter sju sorger och åtta bedrövelser har emellertid Kristersson nu nått sina drömmars mål och utsetts till Sverige nya statsminister. Men den stora vinnaren är inte Kristersson utan Jimmie Åkesson (SD).
Sverigedemokraterna ingår visserligen inte i regeringen. Men genom Tidöavtalet (uppgörelsen mellan M, KD, L och SD) får Sverigedemokraterna ett avgörande inflytande över stora och centrala delar av regeringspolitiken. I praktiken blir Ulf Kristersson bara minister i Jimmie Åkessons regering.
Partierna i regeringsunderlaget skryter så klart och beskriver Tidöavtalet som en omfattande reformagenda. Men uppgörelsen är långtifrån heltäckande. Många frågetecken kvarstår kring en rad politikområden.
Kommunals ordförande Malin Ragnegård konstaterar att "äldreomsorgen lyser med sin frånvaro", trots att coronakommissionen visat att det behövs stora insatser för att höja kvaliteten och förstärka grundbemanningen.
Marie Linder, ordförande i Hyresgästföreningen, pekar på att det saknas besked om bostadspolitiken och vad den nya regeringen vill göra åt skatteorättvisan mellan de som hyr respektive äger sin bostad.
Magnus Dennervall (C), biträdande partisekreterare, noterar att "landsbygden tydligen inte längre är viktig."
"Inget om strandskydd. Inget om vägar. Inget om att stärka jord- och skogsbruk. Inget om att stärka offentlig service. Inget", skriver han i en kort recension av Tidöavtalet.
Ulrica Schenström, statssekreterare i alliansregeringen 2006-2007, är inte heller nådig i sin kritik av Tidöavtalet.
"Ett hafsverk", sammanfattar hon i en intervju i måndagens upplaga av P1 Morgon.
Schenström pekar på att finansieringen är oklar och att många förslag sannolikt är ogenomförbara eftersom de strider mot EU-rätten och internationella konventioner.
Till detta ska läggas all ilska och besvikelse som finns i de liberala leden.
Priset för partiet har blivit mycket högt. Liberalerna har fått ge upp en lång rad hjärtefrågor – enprocentsmålet i biståndspolitiken, engagemanget för kvotflyktingarna, motståndet mot visitationszoner och anonyma vittnen – i utbyte mot några statsrådstaburetter.
"Ingen kan säga att det här är liberal politik", säger Jan Jönsson (L), socialborgarråd i Stockholm.
Med andra ord: Det är redan bäddat för att det kan bli en hel del stök och gnissel i högerpartiernas samarbetsmaskineri.
Ulf Kristersson är vald. Men det blir ingen lätt resa för den nya statsministern och hans statsråd.