Historiskt steg
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Det är ett historiskt steg för bägge partierna. Socialdemokraterna har inte samregerat med något annat parti sedan 1957 när koalitionen med bondeförbundarna sprack. Miljöpartiet har aldrig markerat sin inställning i regeringsfrågan och valt sida lika tydligt som nu.
Lars Ohly (v) surar för att vänsterpartiet inte ingår i samarbetet. Mona Sahlin (s) motiverar det med att vänsterpartiet aldrig accepterat det ekonomiska regelverket med utgiftstak och överskottsmål. Ohlys parti anses inte kunna ta ansvar för svåra ekonomiska beslut.
Men det finns även strategiska poänger. En regering med bara socialdemokraterna och miljöpartiet har lättare att söka samarbete över blockgränsen och bryta det sterila blocktänkandet.
Det skapar öppningar till de mer samarbetsinriktade och pragmatiska krafterna i folkpartiet och centern.
Med ett trepartisamarbete med s, v och mp hade blockpolitiken varit cementerad för lång tid framöver. Då hade fp och c suttit inlåsta i högerburen i minst tio år till.
För vänsterpartiet kan det inte heller vara en nackdel att kunna tona fram som ett alternativ för missnöjda socialdemokrater under valrörelsen 2010.
Det är rimligen bättre att sådant missnöje ventileras via vänsterpartiet än genom partier på yttersta högerkanten.
Det är inte heller svårt att se vänsterpartiet som en samarbetspartner för en s- och mp-koalition i många frågor. Man behöver inte ingå i samma regering för att kunna samarbeta.
Det visade ju s, v och mp under perioden 1998-2006 när partierna gjorde upp om ett 121-punkters program och om 16 vår- och höstbudgetar, utan att ingå i samma regering.
Den typen av nära, förtroendefullt och resultatinriktat parlamentariskt samarbete är fullt möjligt även om v hamnar utanför en eventuell rödgrön regering efter valet 2010.