Historien upprepar sig

Folkpartiet modell 2009 är fjärran från Bengt Westerbergs storhetstid.

Ledare2009-01-14 06:00
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
I valrörelsen 1985 var det socialliberalismen, inte marknadstänkandet, som stod i förgrunden för folkpartiet. Partisekreteraren Peter Öhrn producerades valaffischer som betonade de sociala frågorna. Partiledaren Bengt Westerberg talade om det glömda Sverige, om satsningar på funktionshindrade och åldringar, om en generös flykting- och invandringspolitik.
Det var budskap som gick hem i stugorna. Folkpartiet gjorde sitt bästa val i modern tid. I riksdagsvalet 1985 röstade 14,2 procent på folkpartiet.

På den tiden profilerade sig folkpartiet som ett tydligt mittenparti. Bengt Westerberg hade dörrarna öppna åt både höger och vänster.
Westerberg hade lätt för att prata med dåvarande s-ledaren Ingvar Carlsson. S och fp gjorde upp om bland annat skatterna och energipolitiken.

Men 1991 klev folkpartiet in i högerburen. Partiet bildade regering med moderaterna, kristdemokraterna och centern. Det blev början på en lång och kraftig nedgång för folkpartiet.
Moderaterna höll i taktpinnen i regeringen. Folkpartiets hjärtefrågor hamnade i skymundan. I valet 1994 backade folkpartiet helt följdriktigt till 9,1 procent.

I valet 1998 var folkpartiet till och med nära att trilla ut ur riksdagen. Partiet kraschlandade på 4,7 procent och hade näsan precis ovanför fyraprocentsspärren.
Uppenbarligen uppskattade inte väljarna högersvängen.

Nu upprepar sig historien. På nytt har folkpartiet satt sig i en moderatdominerad borgerlig regering. Ännu en gång upplever vi hur folkpartiet tappar mark.
I helgen kom två opinionsmätningar som bekräftar tendensen. I Skops undersökning får folkpartiet 6,9 procent. I Demoskops mätning backar folkpartiet till 6,1 procent.
Inte heller denna gång har högervridningen varit ett framgångsrecept för folkpartiet. Partiet är i dag fjärran från Bengt Westerbergs storhetstid.

Bytet av partiledare från Lars Leijonborg till Jan Björklund under hösten 2007 har inte heller varit något lyft. Faktum är att dagens opinionssiffror är lägre än de var för den utskällde Lars Leijonborg.
Men det är i och för sig helt logiskt. Björklund representerar ju inget nytt. När Björklund blev partiledare hade han redan varit partiets vice ordförande i tio år. Han har i allra högsta grad varit delaktig i folkpartiets strategi.
Björklund har varit lika insyltad som Leijonborg i det som fp-veteranen Ana Maria Narti beskrivit som "sensationshunger" och "ett destruktivt PR-tänkande" (DN 13 mars 2007).
Därför har det varit svårt för väljarna att uppfatta Björklund som ett nytt och piggt inslag i svensk politik. Han har haft lika många fingrar i de gamla syltburkarna som Leijonborg.