Hävda arbetslinjen
Lena Westerlund, som blir ny chefsekonom på LO under hösten, är en ivrig förkämpe för arbetslinjen.
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
På 1950-talet lärde oss LO-ekonomen Gösta Rehn att "hata inflationen".
På 1970-talet presenterade Rudolf Meidner ett förslag till löntagarfonder som skakade om det svenska samhällslivet.
De senaste decennierna har P-O Edin och Dan Andersson predikat att "rättvisan är produktiv".
Nu är det dags för Dan Andersson att pensionera sig. Under hösten blir Lena Westerlund ny chefsekonom på LO. Hon blir den första kvinnan på posten.
Det blir ingen dramatisk omsvängning av LO-kursen med Westerlund vid rodret. Hon har arbetat som ekonom på LO sedan 1995 (förutom 1999-2001 när hon jobbade i finansdepartementet) och varit en av Dan Anderssons viktigaste medarbetare. Men man kan räkna med att Westerlund kommer att vässa
LO:s profil på en del områden.
Till exempel är hon en ivrig förkämpe för arbetslinjen. I ett inlägg i den socialdemokratiska tidskriften Tiden 4/2006 var hon bekymrad för hur arbetslinjen hade urholkats. Hon var mycket självkritisk.
"Problemet är inte att arbetarrörelsen tänkt fel, utan att vi inte gör som vi tänkt. De som har varit ansvariga de senaste åren har inte använt sig av de lärdomar om arbetslinjen som allt sedan 1930-talet använts för att skapa respekt för höga offentliga utgifter - aktivitet före kontanta utbetalningar", skrev hon i en artikel tillsammans med fyra andra LO-ekonomer.
Helt rätt. Den klassiska, socialdemokratiska, arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken är en både sund och modern tanke. Men under de sista socialdemokratiska regeringsåren försvagades arbetslinjen.
Arbetslinjen handlar först och främst om att den som inte kan få ett arbete direkt ska erbjudas alternativ sysselsättning som utbildning och praktik. Människor, som förlorat jobbet eller har svårt att etablera sig i arbetslivet, ska inte passiviseras.
Det är en modell som är till fördel för alla intressen. Den enskilde får praktik, utbildning och en plats i ett socialt sammanhang. Samhällets pengar går till aktiva meningsfulla åtgärder och investeringar i stället för passiva bidragsutbetalningar.
I Tidenartikeln visade Westerlund m fl att före 1992 deltog 40-50 procent av de arbetslösa i någon form av arbetsmarknadspolitiskt program. Men under 1990-talet sjönk andelen kraftigt.
I ett drygt decennium blev andelen liggande runt eller under 40 procent. Åren 2002-2005 sänktes ambitionsnivån så att bara omkring 30 procent av de arbetslösa deltog i arbetsmarknadspolitiska program.
Neddragningen lade grunden till det omtalade utanförskapet, som borgarna gjorde till ett huvudnummer i valrörelsen 2006.
Allt färre arbetslösa fick chansen till en kvalificerad arbetsmarknadsutbildning. Alla färre gavs möjligheten att göra praktik och att få uppleva gemenskapen på en arbetsplats.
Allt fler hamnade vid sidan om arbetsmarknaden och passiviserades. Allt fler fick svårare att hävda sig i kampen om de nya jobben, när konjunkturen väl vände.
Våren 2006 höjde den socialdemokratiska ambitionsnivån i arbetsmarknadspolitiken. Plusjobb, gröna jobb, satsningar på lönebidrag och andra insatser gjorde att fler arbetslösa fick chansen att göra nytta.
Men det var satsningar som kom på tok för sent och var alldeles för små. De hann inte ge effekt i människors vardag före valet.
Arbetarrörelsen behöver alltså inte uppfinna hjulet på nytt, när den ska förnya sysselsättningspolitiken inför valet 2010. Den klassiska arbetslinjen är en bra grund även för framtiden.
Det gäller bara att använda parollen i praktiken och göra som det är tänkt; det räcker inte med snack.
LO-ekonomernas resonemang visar dessutom hur feltänkt den borgerliga sysselsättningspolitiken är.
Den borgerliga regeringen började ju med att dra ned på de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna ännu mer, vilket är kontraproduktivt om man vill att fler ska få en plats i arbetslivet.
Människor - som tidigare hade en arbetsmarknadsutibldning, ett plusjobb, en praktikplats, ett grönt jobb, ett friårsvikariat eller en plats på ett datortek - har blivit öppet arbetslösa i stället.
Det är inte politik som bryter utanförskapet och stärker delaktigheten på arbetsmarknaden. Tvärtom. De som har det tuffast på arbetsmarknaden har fått det ännu svårare.