Har vi råd att arbeta?
Ernst Wigforss argument från 1932 är lika giltiga 2009.
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Varje arbetslös är inte bara ett mänskligt bekymmer, utan också en samhällsekonomisk kostnad.
Det är inte gratis att låta nästan en halv miljon svenskar gå utan jobb, som nu sker.
Nästa år räknar regeringen med att statens kostnader för arbetslösheten (a-kassa, aktivitetsstöd, arbetsmarknadspolitik m m) kommer att uppgå till ofantliga 88 miljarder kronor - eller 88 tusen miljoner kronor. Till detta tillkommer kommunernas stigande socialbidragskostnader.
Därför innebär varje arbetslös som får ett jobb en vinst för samhällsekonomin. Det betyder minskade kostnader för a-kassa och försörjningsstöd, samtidigt som skatteintäkterna ökar.
Av det skälet är det lönsamt att satsa stenhårt på en politk som ger fler jobb.
Som nybliven finansminister 1933 lånade Ernst Wigforss upp 160 miljoner kronor - i dag motsvarar summan 120 miljarder kronor. Pengarna användes för statliga beredskapsarbeten och infrastrukturprojekt. De arbetslösa fick jobb, samtidigt som Sverige fick moderna vägar, järnvägrar och broar.
Den massiva satsningen fick fart på landet. Sverige tog sig ur 1930-talskrisen. Arbetslösheten pressades tillbaka. Statens intäkter ökade. Lånen kunde betalas av.
När Ernst Wigforss tillträdde som finansminister 1932 uppgick arbetslösheten till hemska 22 procent, var femte svensk gick utan jobb. När han lämnade finansministerposten 1949 låg arbetslösheten på låga tre procent.
Den nivån - och ännu lägre - var sedan en självklarhet under hela den socialdemokratiska regeringseran till 1976. Sverige var nära målet om arbete åt alla.
Denna politik för full sysselsättning var också grunden för bygget av välfärdssamhället. En hög sysselsättningsgrad och låg arbetslöshet gjorde det möjligt att finansiera utbyggnaden av skolor, sjukvård, pensioner, föräldraförsäkring, barnomsorg, äldreboenden, tandvård och andra välfärdsreformer.
Nu anklagas Thomas Östros och den rödgröna oppositionen för slöseri när man vill bedriva en liknande politik i 2000-talets Sverige. Men det stora slöseriet är att låta människor gå arbetslösa.
De 88 miljarder kronor som regeringen Reinfeldt använder som bidrag och terapi för arbetslösa kan användas mer offensivt.
Wigforss formulerade saken på följande sätt i valbroschyren 1932:
"Kan någonting bättre svara mot hela samhällets intresse än att låta det allmänna sätta igång arbeten, då de enskilda företagarna inskränka sina verksamhet och inte anse det lönande att anställa anställa arbetskraft i samma utsträckning som tidigare? Sunda förnuftet synes svara nej, och socialdemokraterna ha inte åberopat något annan högre auktoritet än detta sunda förnuft, då de yrkat på en betydande utökning av det allmännas arbeten för att minska arbetslösheten och motverka följderna av den ekonomiska krisen."
Detta "sunda förnuft" borde få sätta sin prägel på den ekonomiska politiken även i 2000-talets Sverige.
Vi har inte råd att låta en halv miljon svenskar gå arbetslösa.