Det har alltid funnits, och kommer alltid att finnas, anhängare till direktdemokratin. De som menar att det klokaste och rättvisaste sättet att fatta beslut är att låta alla som är röstberättigade ta ställning till sakfrågorna i folkomröstningar, snarare än att låta dem behandlas av politiker.
Det är i grunden en sympatisk hållning, som bygger på ett förtroende för att människor alltid är tillräckligt intresserade och kunniga för att ta ansvar för beslut som rör deras egna liv. Men det är också en förföriskt enkel lösning på komplicerade problem – vad är det egentligen möjligt att rösta om, och hur ska enskilda omröstningar kunna väga in den komplicerade helhet som politiska beslut alltid är en del av?
Därför är den representativa demokratin ett utmärkt system, där vi väljer människor och partier som vi har förtroende för, att representera det. Det är betryggande, inte minst eftersom det på sikt garanterar oss att besluten fattas av kompetenta och drivna företrädare, och är vi inte nöjda med deras arbete kan vi byta ut dem. För egen del har jag knappt förtroende för min egen förmåga att lägga upp min egen matbudget för månaden – därför är jag desto gladare att statsbudgeten ligger på Magdalena Anderssons bord, inte på mitt.
Därför är också den folkomröstning som Grekland genomförde under söndagen inte bara ett ekonomiskt vågspel, med hela Eurozonens integritet som insats, utan också ett demokratiskt. Det styrande vänsterpartiet Syriza gick till val på en tuffare linje i förhandlingarna med långivarna. Det har under de senaste månaderna visat sig vara en ohållbar politik.
I det läget har premiärminister Alexis Tsipras ett val. Antingen förhandlar han fram en uppgörelse som ligger så nära det han hade önskat som det överhuvudtaget är möjligt, och försöker förklara det för sina väljare sedan, eller så erkänner han att den politik han lovat att föra inte var möjlig, accepterar misslyckandet och avgår i spetsen för sin regering.
Att dra fram en folkomröstning som en joker ur kortleken, när Eurogruppens bud inte ens ligger kvar på bordet och ingen av de grekiska medborgarna har fått en vettig chans att uppskatta konsekvenserna av det beslut som läggs i deras händer, är inte bara riskabelt. Det är också i grund och botten fegt.
Våra politiska representanter är valda för att fatta ansvarsfulla och viktiga beslut, även sådana som riskerar att bli impopulära. Inte för att lägga ifrån sig det ansvaret, och skjuta över det på någon annan.