Det finns tre platser i världen jag länge velat besöka. Katmandu, Bagdad och Tornedalen. Jag vet egentligen inte varför, men de har alltid lockat mig.
Kanske är det en föreställning om att människor där är stolta och väljer sina egna liv, oavsett vad som sker i Stockholm, London eller New York. En vetskap om att man har något eget och unikt.
Nu skulle någon kunna säga att jag gott kunde ha besökt i alla fall Tornedalen. Men det har liksom inte blivit av och ju längre tiden gått dess to mer av skimmer har min hjärna strött över alla tre platserna.
Och så hamnade jag i Luleå med hela Norrbotten som arbetsfält.
Under den dryga månad jag bott här har jag rest så mycket jag har hunnit. Jag har besökt Kiruna, Boden, Gällivare, Älvsbyn, Piteå, Kalix, Arjeplog och en hel del mindre orter kring dessa.
I veckan kom dagen då jag satte mig i en bil och rattade längst österut.
Jag var lite nervös. Det alltid en viss oro i att konfrontera något man byggt upp höga förväntningar kring. Ja, jag vet att jag är som en parodi på en stockholmare. Men jag erkänner det i alla fall.
Jag var barnsligt fascinerad när jag närmade mig staden. Sakta rullade jag över älven, in i Finland och den andra bron tillbaka.
Det är svårt att inte känna historiens vingslag. Här har handel längs båda sidor av Bottenviken varit en livsnerv i hundratals, ja tusentals, år. En sann gränsstad även innan gränsen drogs.
Haparanda har ingen tung industri och ingen utvinning av naturresurser dominerar näringslivet. Här lever en annan tradition vidare, gränslandets tradition. I Haparanda jobbar man i handeln, på ett eller annat sätt.
Det innebär lägre löner och sämre villkor på jobbet. Och en skörhet i den lokala arbetsmarknaden. Det räcker inte med en Ikea-etablering en gång. (Ja, jag åt lunch på Ikea.) Kommunen måste ständig vara på tårna för att underlätta och understödja etableringar och infrastruktur.
Kommunalrådet Nina Waara (S) hämtar mig i receptionen på kommunkontoret. Hon bjuder på automatkaffe i pappmugg i ett allt annat än flådigt kontor. Här slösas inga skattepengar på flärd för ortens politiker. Och Nina verkar trivas så.
När vi slår oss ner beskriver hon hur kommunen varje dag brottas med både jobb och välfärd i en kommun som inte får någonting gratis och med minskande befolkning. Hon utstrålar ett jävlar anamma som kanske är det tornedalska kynnet.
Som att man aldrig kan lita på att någon annan kommer för att lösa ens problem och då är det lika bra att kavla upp ärmarna och jobba. Nina är trygg när hon berättar om satsningar för Haparandas framtid som hon både gjort, gör och planerar.
Det slår mig under samtalet att just den här typen av politiker är de bästa vi har. Driven och driftig och med hjärtat i den byggd hon är satt att leda.
Så sorgligt då med en opposition där alla partier, från Centern till Sverigedemokraterna, går samma för att skapa kaos. Nej, jag menar inte att alla alltid ska vara snälla mot sossarna. Det kan gott vara bra med motstånd. Nyttigt för demokratin. Men det är inte vad högern i Haparanda ägnar sig åt.
Ärligt talat är det svårt att veta vad de vill, annat än att stöka. Nina Waara har räckt ut handen och bjudit in till blocköverskridande samarbete. Men i stället låser högern in sig, bildar en majoritet och skriver egna tillägg till budgeten.
När Moderaterna får frågan om varför så spelar de förvånade och låtsas inte om att de utmanar. Som om det handlade om en krock i möteskalendern eller så.
Haparanda förtjänar bättre.
Jag kör lite fel på vägen tillbaka och hamnar på en villagata mot älven. Det är vackert. Magiskt vackert. Min dröm om att åka upp längs Torneälven har inte spruckit – snarare stärkts.
I sommar ska jag göra den resan, lovar jag mig. Katmandu och Bagdad kanske bara blir drömmar, men Tornedalen ska bli av.