De senaste veckorna har varit de varmaste på länge. Jag kan inte minnas en sommar lika varm sedan den 2018, och mina tankar går till alla som inte har en AC i sitt hem. Men att det är så varmt precis överallt gör också att vi kanske inte ens reflekterar över huruvida värmen kan klassas som ett arbetsmiljöproblem. Ens arbetsgivare kan inte styra vädret. Men för att citera Hanna från Arlöv: "Nu ska vi fan i mig ha våra fläktar!"
"Hanna från Arlöv" är en gammal proggdänga av Nationalteatern, men den är ännu aktuell. Sången handlar om en ung tjej som är på sitt första sommarjobb (på tvätten i Arlöv) där det är så förbannat varmt. Hanna, en "tant på femtio år", håller tal på en mangel och säger att "vi som jobbar ska hålla samman!". Efter vilt strejkande vinner de anställda och får en fläkt. En fläkt som må vara ynklig, men det var värt att lära sig fajtas.
Det är en fin sång som exemplifierar fackligt engagemang. Textraden "Hon tyckte inte att jag var nån ung och dum tjej" visar också på det dåliga självförtroende vi alla någon gång haft när vi varit nya på jobbet, och hur mycket samhörigheten kollegor emellan spelar roll för ens känsla av att kunna påverka och ha åsikter om sin arbetssituation även om man är ny eller ung.
Fackförbundet Kommunal har på sin hemsida gjort en sammanställning över hur varmt det får vara på jobbet. Arbete i stark värme är påfrestande och kan vara farligt. Värme försämrar vår prestationsförmåga och koncentration, vilket för vissa yrkesgrupper kan innebära fara även för andra (exempelvis patienter eller brukare). Just Kommunals medlemmar jobbar därtill ofta med skyddsutrustning i och med pandemin, och munskydd vid hög temperatur gör det än mer svårt att andas.
Under sommartid bör temperaturen inomhus normalt sett ligga på mellan 20 och 26 grader om arbetet är lätt och stillasittande. Att vara noga med att dricka vatten, vädra, och skydda sig mot solen är förstås saker som den enskilde anställda kan göra, men huvudansvaret för arbetsmiljön ligger på arbetsgivaren.
Inom exempelvis Region Norrbotten vet vi att personalbristen är ett stort problem, särskilt under sommarmånaderna. En del personal förväntas jobba arbetspass på 12,5 timmar för att få ihop schemat. Hur troligt är det att man som anställd i en sådan situation kan säga "Förlåt, nu måste jag bara sitta ner en kvart och dricka vatten och andas lite"?
Även hemtjänst och hemsjukvård har ofta svårt att hantera personalbristen och få ihop scheman under sommaren. Press läggs på personalen att överprestera, samtidigt som värmen som bekant gör att vi presterar sämre. Lägg därtill på de nya, eller unga, vikarier som kanske har sitt första jobb. Jag hoppas att det finns ordinarie personal där som är samma stöd för de nya som Hanna var. Men det förutsätter att det finns tid att prata om saker som hur förbannat varmt det är, mellan besök hos brukare eller patienter.
Vi har alla på olika sätt gjort avkall på våra rättigheter och friheter under pandemin. I allt från att jobba längre och tuffare pass, till att ge upp ergonomi och träffa våra kollegor mer sällan. Men vi har gjort det för att vårt land varit i kris. Arbetsmiljön, oavsett om det handlar om en fläkt eller en rast eller ett glas vatten, måste prioriteras när vi alla ska återhämta oss från det här året. "Hanna från Arlöv" skrevs 1974 men är lika aktuell nu. Pandemin får inte ha inneburit steg tillbaka i den fackliga kampen.