Den första oktober var startdatum för det nya omställningsstudiestödet. Med rätta har det beskrivits som den största frihets- och trygghetsreformen på svensk arbetsmarknad i modern tid.
Det nya stödet ger arbetare och tjänstemän fantastiska möjligheter till vidareutbildning och omskolning när arbetsmarknaden förändras och gamla arbetsuppgifter försvinner i spåren av automatiseringen, digitaliseringen, robotiseringen och den snabba teknikutveckling som pågår hos i princip alla delar av näringslivet.
Ständig kompetensutveckling – det livslånga lärandet, som den tidigare S-regeringen talade om – är nyckeln för att människor inte ska slås ut från arbetslivet. Ökad kunskap är helt enkelt den viktigaste trygghetsförsäkringen i det moderna arbetslivet.
Glädjande var också att omställningsstudiestödet hade bred uppbackning när förslaget behandlades in riksdagen. Det kändes som att även borgerliga partierna förstått att satsningar på kompetensutveckling är bra för både de enskilda löntagarna och för konkurrenskraften hos svenskt näringsliv.
Nu kommer emellertid en del signaler från den nya högerregeringen som oroar. I Tidöavtalet talas om att för att stödet ska beviljas ska utbildningen ha ”hög efterfrågan på arbetsmarknaden” och nya arbetsmarknadsminister Johan Persson (L) säger att man kan behöva "skruva lite" på omställningsstödet.
Vad detta innebär konkret är alltjämt högst oklart. Men det har redan skapat oro på arbetsmarknaden.
"Vi blir jävligt oroliga när vi hör det här", säger till exempel IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä, i en intervju i tidningen Arbetet.
Även Marie Nilsson, ordförande i IF Metall, är fundersam och anser att Johan Pehrson behöver förklara mer vad han menar.
"Vi var väldigt noga med att förankra det här brett i politiken, just för att det inte skulle bli förändringar när politiken skiftar. Så jag blir naturligtvis orolig, det här är inte vad vi kom överens om", säger hon till tidningen Arbetsvärlden.
Allvarligt är dessutom Johan Pehrsons "skruvande" kommer mitt i ett läge – med kraftigt stigande priser och stor ekonomisk oro – när fack och arbetsgivare är på väg in i den mest komplicerade avtalsrörelsen på tre decennier. Att börja skära i en central trygghetsreform för löntagarna är inget som underlättar denna redan svåra lönebildningsprocess.
Det skulle bädda för ökade motsättningar och en mer konfliktfylld avtalsrörelse, vilket verkligen inte är vad Sverige behöver just nu.
Därför gör Pehrson och Tidölaget klokt i att hålla tassarna borta från omställningsstudiestödet.