Vi är många som upprörts när vi läst NSD:s stora granskning om Krisen i Äldrevården.
Det handlar om rädsla, språkförbistring, oroliga anhöriga, kall mat och andra missförhållanden på det som de boende själva kallar för ”Det sista hemmet innan man går ur tiden.”
Helt oacceptabelt naturligtvis.
Samtidigt är det precis så här visselblåsande och fri media ska fungera.
Kommunen uppmärksammas på brister, tillför resurser och ser över rutiner. Bra. Tack för det.
Men det betyder inte att problem i äldreomsorgen är utrotade, varken i Kiruna eller någon annanstans.
Hur vi behandlar våra gamla och de som jobbar med dem sitter djupare än så.
I helgen såg jag filmen Det omätbara av Nils Petter Löfstrand på Folkets Bio Royal i Luleå. En välgjord dokumentär om personal i välfärden.
De återkommer genom hela filmen till hur meningsfullt det känns att få jobba med människor.
Tveklöst är empati och viljan att hjälpa det viktigaste arbetsredskapet. De tröstar, lugnar, skämtar och möter varje individ utifrån dennes egna behov.
Samtidigt som de slår knut på sig själva. Många vittnar om stress, sömnsvårigheter och kollegor som kollapsat av utmattning.
När ett hemtjänstbesök med toalett, medicin och stödstrumpor tar tolv i stället för schemalagda tio minuter så måste personalen cykla än snabbare till nästa brukare.
Det går inte att sätta en timpenning på en lugn hjälpande hand till den som kämpar med att dricka kaffet utan att skaka ut det.
Inte heller mäta effekten av en klapp på kinden till hon som ska ta sin morgonmedicin efter en orolig natt.
I planeringen står ”servera förmiddagskaffe” och ”dela morgonmedicin.”
– Det som är riktigt viktigt kommer aldrig kunna stå i en manual, beskriver filosofen Joanna Bornemark.
Här blottas det centrala problemet. Välfärden är organiserad på samma sätt som annan ”produktion” trots att det inte alls handlar om att producera något.
Man kan inte öka produktionstakten i att trösta ett gråtande barn eller lugna en orolig äldre. Omsorg är inte en produkt.
Förmågan till empati i varje givet läge går inte att mäta eller som Bornemark säger, skriva i en manual.
– Men, fortsätter Bornemark, det omätbara, det som inte går att sätta siffror på, är grunden för allt annat. För våra liv.
Det som framkommit om äldreomsorgen i Kiruna är ingen isolerad händelse – tyvärr.
Det behövs tveklöst mer resurser till välfärden och det är en skam att regeringen inte avsätter en enda extra krona för att stödja kommunernas basverksamhet.
Men pengar är inte hela svaret.
Välfärdens arbete, det omätbara, måste värderas på ett annat sätt. Om vi inte gör det kommer vi aldrig lösa verksamhetsbrister eller personalbrist.
Status, lön och kvalitet måste öka och minutscheman avskaffas.
Inte när det passar eller av god vilja, utan av ren och skär anständighet. Vi måste ge våra äldre ett gott liv. Inte minst de som är så sköra att de hamnat på vård- och omsorgsboende.