I förra veckan presenterade en S-arbetsgrupp sin slutrapport med en plan för arbetstidsförkortning. Förväntningarna var höga, men de stora applåderna uteblev.
Först ska det utredas, testas och förhandlas. Sedan hoppas arbetsgruppen att man successivt kan inför en 35-timmarsvecka fram till 2035.
Det är mer än femtio år sedan 40-timmarveckan blev normalarbetstid. Våra grannländer har redan minskat arbetstiden, med goda resultat för både samhälle, människor och företag. Sverige halkar efter.
Jo, jag är lite besviken. En arbetsgrupp i opposition borde orka ha högre ambitioner. En nedtrappning på fem timmar under elva år är långt från den önskade 30-timmarveckan, 6-timmarsdagen eller 3-dagarshelgen. Men visst, det är steg i rätt riktning, om än med myrsteg.
Som så ofta i politiken får man laga efter läge. Högern vill naturligtvis inte ha någon form av förbättring och sossarna går frustrerande försiktigt fram. Då krävs andra vägar att få livet och arbetslivet att gå ihop för vanligt folk.
I min brevlåda kommer tidningen Kommunalarbetaren, eftersom jag är barnskötare i botten och därför är medlem i Kommunal. Jo jag vet, jag borde byta till Journalistförbundet nu, men det står inte högst upp på min att-göra-lista.
Som man ofta gör med sin fackförbundstidning så bläddrar jag lite slött igenom den på vägen mellan hallmattan och köksbänken, där den blir liggande. Men så fångas mitt intresse av en rubrik. ”Gruvschema gör succé på äldreboende i Gällivare”
Förra året införde en avdelning på ett vård- och omsorgsboende i Gällivare ett nytt schema som, precis som rubriken antyder, har blivit succé.
Jag har alltid undrat över varför kvinnodominerade arbetsplatser har sämre scheman. I vård- och omsorg har man delade turer, korta klämpass och ett himla pill med olika rullande varianter med kvartar hit och dit. I damklädes- och matvarubutiker hävdar föreståndarna att det är omöjligt att få till riktiga heltidstjänster, medan det alltid går i byggvaruhus och elektronikbutiker.
Eller nej, nu ljuger jag. Jag har inte alls undrat. Jag vet. Det är av samma skäl som kvinnor underordnas i alla andra sammanhang som har med pengar och makt att göra – patriarkatet.
Men tillbaka till Gällivare. Man la alltså om schemat till ett som ser ut som det i gruvan. Det är längre arbetspass, men också mer sammanhållen ledighet. Ett rimligt schema helt enkelt.
Enhetschefen säger till Kommunalarbetaren att personalen är piggare, färre är sjukskrivna, de boende blir lugnare och sover bättre och det är lättare att få vikarier när schemat är mer sammanhållet och överblickbart. Bra på alla sätt alltså.
Chefen, personalen och facket hoppas få fortsätta jobba enligt det nya schemat. Ja, varför skulle de inte? Jo, för att det kostar lite mer. För att få ihop schemat krävs två personer fler än innan.
Att ha schema som är bra för både personalen och verksamheten är en självklarhet i gruvan, men inte i äldreomsorgen. Eller omvänt, i gruvan skulle man inte acceptera så usla scheman som personalen i äldreomsorgen vanligtvis tvingas gå på.
Det är människor som utvinner malmen och som tar hand om våra gamla. Människor som jobbar och gör samhället både rikt och värdigt. Då måste rikedom och värdighet också komma de arbetande människorna till del.
Om vi nu får vänta på den där förkortade arbetstiden så kan vi åtminstone se till att de som jobbar skift får en bra arbetsmiljö med tider i arbetslivet som passar liv – även om de råkar vara kvinnor. Äldreomsorgen i Gällivare kan vara ett föredöme.