I princip alla miljöpartister hyllar den gröna industrirevolutionen i Norrbotten.
Projektet Hybrit fick tummen upp från tidigare språkröret Isabella Lövin. Kommunalrådet Henrik Ölvebo (MP) i Gällivare har jublat högt inför LKAB:s planer på koldioxidfri järnsvamp. Och i tisdags utropade miljöminister Per Bolund (MP) "fantastiskt" när han läste om H2 Green Steels satsning på grön ståltillverkning i norra Svartbyn i Boden.
Det är inte svårt att dela deras entusiasm. Industrin i norr har tagit på sig ledartröjan i klimatomställningen och visar vägen till det nya.
Men den som säger A (minskade koldioxidutsläpp) måste också vara beredd att säga B (att det kräver stora investeringar i ny elproduktion och nya elnät).
Gemensamt för projekten är att de kräver massor av elektricitet.
För två år sedan visade Svenskt Näringsliv i en rapport att elanvändningen kommer att öka från dagens nivå på ungefär 126 TWh (terawattimmar) till 200 TWh år 2045.
Efter att LKAB presenterat sina framtidsplaner måste prognosen justeras kraftigt uppåt. Klimatomställningen hos LKAB beräknas kräva ytterligare 55 TWh per år – mer än den svenska kärnkraften producerade år 2019 och nästan dubbelt så mycket som den svenska vindkraftsproduktionen.
Till detta ska nu även läggas H2 Green Steels satsning (som kommer att kräva cirka 12 TWh redan år 2026).
Följaktligen kan vi räkna med att det inom ett par decennier kan behövas så mycket som 250 TWh el, kanske ännu mer, för att klara alla behov i Sverige.
Således krävs en storskalig utbyggnad av fossilfri elproduktion och distributionsnät under de närmaste 25 åren.
Sådana utmaningar har Sverige klarat förr. Under 1900-talet fick vi ljus, kraft och värme i hela landet (plus lägre koldioxidutsläpp) tack vare utbyggnaden av kärnkraften och vattenkraften. Men nu, liksom då, krävs långsiktighet och handlingskraft i energipolitiken.
Till exempel är det olyckligt att både M och KD sprungit ifrån den breda energiöverenskommelsen 2016 och numera ägnar sig åt ren populism.
Investeringar i energisystem är stora saker. Därför är det en fördel om både företag och hushåll vet att spelreglerna i energipolitiken sträcker sig längre än fyraåriga mandatperioder. De ska känna sig trygga i att investeringskalkylerna inte spricker bara för att det blir ett regeringsskifte 2022 eller 2026.
Därför vore det av värde för hela samhället om Sverige kunde få en ny blocköverskridande energiuppgörelse. Det skulle vara bra för alla, oavsett om regeringschefen heter Stefan Löfven eller Ulf Kristersson efter nästa års val.
Energiförsörjningen är illa lämpad för kortsiktig kvartalspolitik.