Efter vad som verkar som en oändlighet av buller, bång och dramatiska gester tycks den senaste akten i det grekiska dramat nu lida mot sitt slut. Den grekiska regeringen har till synes fått kapitulera, och acceptera ett avtal med villkor som ligger mycket nära långivarnas ursprungliga förslag – det förslag den grekiska befolkningen röstade nej till så sent som för en vecka sedan.
I sak är det knappast överraskande att villkoren blev hårda. Den grekiska regeringen har under Alexis Tsipras haft ett uppskruvat tonläge och spelat ett högt spel, men har när allt kommer omkring haft ganska lite på handen; det är fortfarande de som behöver låna pengar, och även om grekerna sagt nej till fortsatta nedskärningar, så är opinionen för att stanna inom euron fortfarande stark.
Ofta talas det om skickliga och oskickliga förhandlare, som om en förhandlings utgång i första hand berodde på vem som satt på andra sidan borden. Det finns naturligtvis en sanning i det, men det som kännetecknar skickliga förhandlare är att de är förmögna att hitta lösningar som båda sidorna är nöjda med – inte att de förvandlar vatten till vin.
Det är lite på samma sätt som när klubbledare inom den svenska elitfotbollen säger att de behöver bli bättre på att "ta betalt för sina spelare." Man kan försöka ta betalt hur länge som helst – men om man vill göra affärer går det inte att få ut mer än den köpande klubben är beredda att betala.
Det är ingen vågad gissning att Syrizaregeringen kommer att falla i den grekiska opinionen, nu när det står klart att deras hårda förhandlingslinje inte producerat andra resultat än de tidigare regeringarnas mer försonliga taktik. Omvärlden kan bara hoppas att just de har mer mandat att hålla i kniven, när de överenskomna nedskärningarna görs.
För visst är nedskärningarna hårda, och visst går det att – som många ekonomer och politiker, framförallt på vänsterkanten – ha synpunkter på hur de är utformade och hur de kommer att slå, men det är trots allt av underordnad betydelse just nu. Det centrala är att konfrontationen är slut, att man kan återgå till arbetet och börja bygga upp raserade förtroenden igen.
En som definitivt har sådana synpunkter är EU-parlamentarikern Marita Ulvskog (S). Hon skrev under gårdagen om den finske statsministern på mikrobloggen Twitter: "Tja, det var killar som Alexander Stubb som mobbade min handikappade syster på skolgården. Eurokrisen avslöjar politik o politiker." Det är långt ifrån första gången Ulvskog uttrycker sig i skarpaste laget, och även om problemet ofta är det motsatta, att det politiska språket är för tamt, är det att gå över gränsen.
Man kan ha hur svårt för en politisk linje som helst – det är ändå inte anledning nog att gå till personangrepp mot deras företrädare. Det gäller Ulvskog, och det gäller inte minst Johan Zandin, den vänsterpartist som – likaledes på twitter – kallade Niklas Nordström (S) för "socialdemokraternas quisling." Kan man inte hålla debatten på en högre nivå än så, är det lika bra att inte hålla den alls.
Jag hoppas innerligt, framförallt för det prövade grekiska folkets skull, att det här är den sista ledaren jag skriver om krisen i Grekland. Oddsen för det får väl anses vara låga, men nu är i alla fall en överenskommelse på plats. Då är det dags att glömma gammalt groll, att läka såren och att kavla upp ärmarna och börja arbeta igen.