Liberalerna väljer ny partiledare 28 juni. Igår åkte kandidaterna ut på debatturné. De heter NyamkoSabuni, Johan Pehrson och Erik Ullenhag. I praktiken tycks konflikten stå mellan Sabuni och Ullenhag, som båda gör comeback efter att ha varit ifrån inrikespolitiken ett tag.
I debatten lyfter Sabuni framförallt fram sin egen person och sina ledaregenskaper. Hon har också en framträdande kravliberal integrationspolitisk linje. Hon vill fullfölja januariavtalet med regeringen, men när det begav sig var hon kritisk till det.
Ullenhag gör till sitt trumfkort att inte ha någonting att säga om någonting. Hans linje är att L behöver en gedigen politikutveckling – därför kan han i nuläget inte ge uttryck för några politiska åsikter utöver allmänna principer. Han är i övrigt mer positivt inställd till mittensamarbetet med regeringen.
Förutom i integrationsfrågan kokar valet mellan Sabuni och Ullenhag ner till ett val mellan framtida samarbete högerut, kontra samarbete i mitten. Båda vägarna gör partiet irrelevant.
Den som gillar januariavtalet kan ju rösta på Centerpartiet, och den som vill ha Ulf Kristersson som statsminister röstar med fördel på Moderaterna.
L kommer, oavsett ledare, få svårt att bli ett tydligt alternativ i svensk politik. Det känns som en tidsfråga innan de åker ur riksdagen och utanför storstäderna är de nästan obefintliga.
Vill man ha parlamentarisk makt behöver man väljare, vilket inte verkar vara deras starka gren.
Det påpekas ibland att det verkar finnas fler folkpartistiska ledarskribenter än väljare. Med andra ord är de bättre på att utöva en annan typ av makt än den parlamentariska – nämligen makten att utforma det som anses vara normalt att tycka och tänka.
Det där som på akademiska brukar kallas för diskurs och hegemoni.
Vad gäller denna makt över tanken och normerna är L faktiskt mycket framgångsrika. Bland annat genom de många ledarsidor, tankesmedjor och liknande som delar den liberala ideologin. Från Dagens Nyheter till Timbro till Sydsvenskan.
De är duktiga på ideologiproduktion.
Det hör samman med att de liberala debattörerna tar strid för den ekonomiska makten.
Liberalismen är i grunden ett försvar för den samhällsklass som äger de stora resurserna och företagen. Denna klass har kulturell makt, på grund av sin ekonomiska makt.
Se bara vad liberal ideologiproduktion har gjort med språket!
Vi kallar privatskolor för ”friskolor”, arbetsgivaravgifter för ”trösklar” och skattesänkningar för ”avdrag”. Vanligt förekommande, normala, ord. Men de är egentligen ideologiskt laddade.
Man ska ägna sig åt det man gör bäst, och det verkar ändå inte finnas någon gräns för hur många liberala debattörer Sverige tål.
Så ett tips till någon av kandidaterna: föreslå att göra om partiet till tankesmedja. Du kommer gå till historien som den som räddade Liberalerna.