Nyligen blev jag uppringd av en av Socialdemokraternas verkliga tungviktare under 1990-talet. Vi talade länge om tänkbara partiledarkandidater.
Han såg ett antal goda kandidater inom den socialdemokratiska riksdagsgruppen - främst Sven-Erik Österberg, Thomas Östros och Ylva Johansson. Han uteslöt inte heller kandidater utanför riksdagen - exempelvis Pär Nuder, Stefan Löfven och Ulrica Messing.
"Riksdagen är inte den enda plattformen för en partiledare", sa han.
Det var ett intressant att ta del av hans funderingar. Det ger en bild av hur många av 1990- och 2000-talets ledande socialdemokrater resonerar just nu.
De vill ha någon ur det gamla gardet, en beprövad kraft som varit med i verkställande utskottet, regeringen och rört sig i partiets innersta kretsar under lång tid.
Och den typen av erfarenheter, kunskaper och egenskaper ska inte underskattas. Men frågan är vilka signaler som det sänder till väljarna - i det här läget?
Det socialdemokratiska partiet har nu genomlidit två raka valförluster. Mellan 2002 och 2006 förlorade Socialdemokraterna 170 953 väljare.
Mellan 2006 och 2010 förlorade partiet ytterligare 115 218 väljare.
Att då bara plocka en ny kandidat ur det gamla gänget är inget som markerar självkritik eller vilja till modernisering.
Risken är att många uppfattar det som att partiet ingenting har lärt.
Det betyder inte att man kan plocka någon från gatan. En socialdemokratisk partiledare ska ha erfarenhet och kompetens för att kunna bli statsminister i morgon.
Han eller hon ska klara av att hålla ihop sitt parti, men också klara mötet med de breda väljargrupperna.
Han eller hon ska kunna både inrikes- och utrikespolitik.
Han eller hon ska funka i tevesoffor, talarstolar och tuffa debatter. Han eller hon ska kunna tala både med metallarbetare i Borlänge och på EU-toppmöten i Bryssel.
Jag är övertygad om att det finns sådana kandidater även om man börjar leta folk utanför den gamla partiledningen.
Det finns duktiga kommunalråd som Anders Lago i Södertälje, Ilmar Reepalu i Malmö och Annelie Hulthén i Göteborg (hon sitter visserligen redan i VU men var ingen frontfigur för den nationella politiken i årets valrörelse).
Det finns skickliga Europaparlamentariker som Göran Färm, Norrköping, och Åsa Westlund, Stockholm, liksom ett gäng yngre S-riksdagsledamöter.
Jag tycker också - som jag skrivit tidigare - att Leif Pagrotsky nämns alltför sällan.
En person med lång erfarenhet av ledande uppdrag i statens bolag menar visserligen att Pagrotsky är dålig på att ta beslut och sätta ned foten.
"När han var näringsminister tog vi alltid vägen över statssekreteraren", avslöjar denne person.
Må så vara. Men Leif Pagrotsky har även många goda kvaliteter.
Han är en skicklig kommunikatör som går hem bland traditionella S-väljare men även bland unga studenter, akademiker, kulturarbetare och andra grupper som av tradition inte röstar S.
12413 personkryss i Göteborg i valet 2010 gör honom dessutom till en av landets mest folkkära (S)torstadspolitiker.
Det sistnämnda - det vill säga förmågan att locka väljare - är ingen oväsentlig egenskap. Jag hör till dem som kommer att rösta på Socialdemokraterna 2014, oavsett vad partiledaren heter. Men det är inte jag och andra gamla S-väljare som avgör valet 2014.
Socialdemokratins förmåga att vinna val i framtiden beror helt på förmågan att vinna nya generationer och nya väljargrupper för partiets politik och idéer.
Därför är det viktigt att valberedningen och ombuden på extrakongressen 25-27 mars inte bara lyssnar på alla rutinerade innerplanslirare som nu delar ut goda råd om det framtida ledarskapet.
Socialdemokraterna behöver självklart en partiledare som funkar internt, men framför allt behövs en person som går hem externt, det vill säga bland väljarna.
Publikens åsikter om den framtida lagledaren är inte utan betydelse.
"Lyssna på rörelsen!", sa Tage Erlander till sin efterträdare Olof Palme på S-kongressen 1969.
Det var ett klokt råd i 1960-talets Sverige. Då hade fack och parti en stark förankring i människors vardag.
I 2010-talets Sverige är situationen annorlunda. Nu har både S-föreningar och fackliga organisationer tappat medlemmar.
Därför gäller det att lyssna på stämningarna även utanför rörelsen.
Socialdemokraterna måste också höra kraven, funderingarna och önskemålen från alla miljontals svenskar som aldrig går på fackliga eller politiska möten.
De människorna avgjorde valet 2010 - och de kommer att göra det även nästa gång.