Kommer ni ihåg Nuon-affären?
Det var en fråga som varken Maud Olofsson (C) eller Anders Borg (M) ville prata om under valrörelsen 2014.
Som näringsminister 2006-2011 respektive finansminister 2006-2014 var de dock i hög grad politiskt ansvariga för statliga Vattenfalls köp av det nederländska kolkraftsbolaget Nuon 2009.
Den dåvarande verkställande ledningen och styrelsen i Vattenfall hade så klart ett stort ansvar för debaclet. Men KU-förhören våren 2014 visade att även alliansregeringen hade sin del i misslyckandet.
Elsa Widding, som var tjänsteman i näringsdepartementet (med uppgift att hantera det statliga ägandet) framhöll i PM att Vattenfall inte skulle klara av att göra ett så stort förvärv.
Ministrarna lyssnade dock inte på varningssignalerna från sin tjänsteman. Istället fick Vattenfall grönt ljus.
Resultatet blev den sämsta affären i Sveriges historia sedan regalskeppet Vasa.
Prislappen på bolaget var hisnande 97 miljarder kr år 2009. Men 2014 hade Vattenfall skrivit ned värdet med enorma 53 miljarder kr (en summa som är större än lönerna för 100 000 sjuksköterskor)!
Konsekvenserna för statskassan (och därmed oss alla skattebetalare) var alltså enorma.
Under de femton åren före Nuon-kraschen levererade Vattenfall sammanlagt 65,7 miljarder kr till statskassan. Det var pengar som gjorde enorm nytta för skolor, vård, omsorg och annan offentlig verksamhet.
Men efter Nuon-eländet blev det inget klirr i statskassan.
Den rika draken Vattenfall förvandlades till en fattig sate – och tvingades till tuffa besparingar och omfattande förändringar.
Sakta men säkert har det dock blivit ordning i bolaget igen.
För första gången på fem år kan Vattenfall nu redovisa ett positivt resultat efter skatt på 9,6 miljarder kr 2017.
Två miljarder kr av vinsten delas ut till ägaren staten
”Vattenfall är återigen ett lönsamt bolag”, konstaterar vd Magnus Hall i en TT-intervju.
Det är ett glädjande besked. Men glöm aldrig Nuon-affären och hur det statliga energibolaget försattes i en mycket allvarlig situation.
Lärdomen är klar. Den statliga ägarpolitiken var för slapp under de borgerliga regeringsåren.
Det får inte upprepas. Staten måste alltid uppträda som en aktiv, intresserad och professionell ägare.