De missnöjdas röster skriar över landet. Underklassens bortglömda verklighet visar sig plötsligt för en överklass som sätter kaffet i vrångstrupen.
”Finns ni fortfarande?” hickar de förnäma. ”Vi är många fler än ni nånsin kan föreställa er” svarar de missnöjda.
En grupp på Facebook samlar tusentals på några dagar. Det gäller bensinpriset, som de menar är på tok för högt. Grupper av medborgare skapar folkinitiativ för att skolorna i Luleå ska vara kvar. Hela kommunen ska leva och lära, blir samlingsnamnet. I Laver och Kallak protesterar människor mot nya gruvor, för att skydda samebyar och biologisk mångfald.
Den gemensamma nämnaren är att människor går samman och gör motstånd. Förändrar debatten, åstadkommer folkomröstningar, bromsar planer på gruvborrning.
Organiseringen bygger på den mest basala demokratiska insikten: Sitt inte och muttra, gör något åt saken.
Samtidigt vittnar många av de missnöjdas protester om den demokratiska insiktens motsats – känslor av hopplöshet och maktlöshet. Upplevelsen av att det egentligen inte spelar någon roll vad man tycker, eliten gör ändå som den vill. Därav den uppdämda vredens desperation, som riskerar att leda antielitismen rakt in i elitens egen famn.
Så är fallet med Donald Trump och Jimmie Åkesson. Populistiska politiker som egentligen tillhör eliten. Ulvar i fårakläder.
De missnöjdas röster skriar över kontinenten. Västvärlden lever i ett populistiskt ögonblick, enligt statsvetaren Chantal Mouffe i boken ”Till vänsterpopulismens försvar”. En huvudförklaring till vredesmodet är att den parlamentariska demokratin urholkats på folkligt engagemang.
Demokratins former finns kvar, men folkets makt har tynat bort. Kvar finns en sammansmält ekonomisk och politisk elit. Mouffe kallar det för postdemokrati och postpolitik.
De folkliga initiativen motbevisar att folket skulle vara maktlösa. Ännu mindre maktlösa skulle de bli om de också började engagera sig i partier. För tro´t eller ej – partierna finns kvar och de är ännu demokratiska organisationer.
Den parlamentariska apparaten har alla möjligheter att förändra sakernas tillstånd. Problemet är att partierna urholkas på folk.
Den som engagerar sig i ett parti engagerar sig också brett.
Du går in för att förhindra nedläggningen av en skola, snart sitter du också i kulturnämnden och slåss för bibliotekets budget, därefter är du med och tar krafttag mot potthålen i vägkanterna. Ett ansvar för samhället som helhet, frågorna hör ju ihop.
Om fler engagerade sig partipolitiskt skulle fler få makt. I förlängningen skulle demokratin stärkas. Folkets inflytande öka, på elitens bekostnad.
Demokratins ramar finns där. Fyll dem med innehåll. Demokratins minsta byggsten är delaktigheten.
”Vi är många fler än ni nånsin kan föreställa er” utropar de missnöjda på partikongress efter partikongress. Rösterna ekar över kommunen, regionen, landet, kontinenten, världen. Stenen sätts i rullning.
Så sitt inte och muttra – gå med i ett parti.