Frihet för vem?
"Vårdval Stockholm" har inte givit mer resurser till de sjukaste och mest behövande.
Filippa Reinfeldts fria vårdval ska bilda förebild för hela Sverige.
Foto: Marc Femenia / SCANPIX
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Men det finns skäl att ställa frågan: Frihet för vem - och till vad?
Regeringens förslag har fått en massiv kritik under remissbehandlingen. 19 av 20 landsting är emot förändringen.
Distriktsssköterskeföreningen, barnmorskeförbundet och Vårdförbundet uttalar stora farhågor. Läkarförbundet skriver att "läkarna som helhet är ganska kritiska till vårdsvalsmodellerna".
I korthet innebär regeringens förslag att det ska bli obligatoriskt för landstingen att införa fri etableringsrätt för privata vårdgivare och att de ska ha automatisk rätt till offentlig ersättning.
De flesta remissinstanser fruktar att det kommer att leda till överetableringar i välbärgade och tätbefolkade områden, samtidigt som glesbygden och fattiga förortskommuner hamnar i kläm. Vårdgivarna kommer att söka sig till de lukrativa marknaderna.
Tyvärr finns skäl för oron.
Förebilden för regeringens reform är "Vårdval Stockholm", som genomförts av landstingsrådet Filippa Reinfeldt (M) och den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting. Där har förändringen inneburit en omfördelning från fattiga till rika områden.
Det har varit en omvänd Robin Hood-politik. Sjukvårdsresurser har flyttats från fattiga regioner som Jordbro och Fittja till välbeställda områden som Stureplan och Äppelviken.
En annan svaghet i "Vårdval Stockholm" är att vårdgivarna till övervägande del ersätts utifrån antalet patientbesök - inte utifrån behoven bland patienterna. Det leder till märkliga prioriteringar av vårdens knappa resurser.
När riksdagen ordnade en hearing om vårdvalsförslaget i januari beskrev Elisabet Svensson, verksamhetschef vid Vårby vårdcentral i Stockholm, en vanlig dag på jobbet.
Hennes läkarkollega, som skötte akutmottagningen, hade denna dag totalt 19 patientbesök.
Alla var så friska att de egentligen inte hade behövt besöka läkare. Det hade räckt med att ringa sjukvårdsupplysningen för att få ett råd. För dessa patienter fick vårdcentralen 9 000 kronor i ersättning från Stockholms läns landsting.
Själv hade Elisabet Svensson sex multisjuka patienter samma dag. Det var svårt sjuka, vårdkrävande, människor med totalt 30 diagnoser. För dessa sex vårdtunga patienter fick vårdcentralen knappt 3 000 kronor i erssättning.
Annorlunda uttryckt: "Vårdval Stockholm" har inte givit mer pengar till de sjukaste och mest behövande.
Krasst uttryckt har reformen gynnat behandlingen av hypokondriker.
Nära nio av tio läkare i Stockholm tycker också att de korta besöken premieras för mycket, enligt en enkät från Läkarförbundet.
Men trots denna kritik är regeringen ändå beredd att låta "Vårdval Stockholm" vara förebild för hela Sverige.
Självfallet är det inget fel på ambitionen att stärka tillgängligheten eller patienternas valmöjligheter.
"Vården i dag är på många platser inte särskilt bra för att den har glömt bort att kunden (patienten) ska vara i centrum. Men vårdvalet är inte särskilt genomtänkt som det ser ut nu", skriver en privatanställd sjukgymnast i ett mejl till NSD:s ledarredaktion.
Så är det. Regeringens förslag rimmar illa med portalparagrafen i hälso- sjukvårdslagen - att vården ska ges på lika villkor, att vården ska fördelas efter behov och att de med störst vårdbehov ska ges företräde till vården.
Det bygger i stället på ett marknadsperspektiv och lönsamhetstänkande som främst gynnar köpstarka grupper och regioner.