Från Branting till Sahlin
Socialdemokratin har funnits 120 år som parti. Nu drömmer borgerliga kommentatorer om slutet på socialdemokratins era.
Mona Sahlin valdes till socialdemokratisk ordförande 2007.
Foto: Sigurdsøn, Bjørn
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
"Vi hava usel regering och dåliga representanter i riksdagen, vilka ingenting förstått eller vilja begripa av arbetarnas och de betrycktas sak", sa arbetarrörelseagitatorn August Palm.
Från början var det nya partiet bara en liten sekt, men så småningom blev socialdemokraterna en ledande och samhällsbärande kraft.
På 1910-talet gick Hjalmar Branting i bräschen i kampen för införandet av allmän och lika rösträtt.
Under decennier hade högerkrafterna ansett att många medborgare inte var mogna att delta i rikets styrelse och att man man måste ha något att försvara (egendom och pengar) för att få rösta. Men 1919 fick Sverige allmän och lika rösträtt. Även den fattige fick rätt att rösta och välja sina politiska företrädare.
På 1930-talet målade Per-Albin Hansson upp visionen av folkhemmet, eller om man så vill den sociala demokratin.
"Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffas sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet", sa Hansson i ett klassiskt tal.
Under 1950- och 1960-talen ledde Tage Erlander utbyggnaden av välfärdspolitiken och den offentliga sektorn. Erlander talade om "det starka samhället".
"Lämnad åt sig själv var den enskilde värnlös. Räddningen låg i sammanhållning, samarbete, disciplin. Den väg vi hade att vandra måste vi gå tillsammans", förklarade Erlander när han lämnade riksdagen 1973.
På 1970-talet gick Olof Palme i spetsen för ett antal stora reformer i arbetslivet (LAS, MBL m m). Så här lät när Palme argumenterade för medbestämmandelagen på S-kongressen 1976:
"Den enskilda människan framträder som en skapande och särpräglad individ med vilja och förmåga att ta ansvar och samverka med andra. Det är detta djupa mänskliga innehåll i den nya lagen som gör det motiverat att tala om en arbetets fri- och rättighetsförklaring."
På 1980- och 1990-talen gjorde Ingvar Carlsson och Göran Persson miljön till en huvudfråga för socialdemokratin.
"Omställning av Sverige till ett ekologiskt uthålligt samhälle blir socialdemokratins nästa stora uppgift", sa Persson i sitt installationstal på den socialdemokratiska partikongressen 1996.
Nu är det många borgerliga kommentatorer som drömmer om att socialdemokratins era ska vara slut. De borgerliga tidningarna framställer Mona Sahlin som en lättviktare vid sidan om sina tunga (manliga) historiska företrädare. Men de glömmer en sak.
Arbetarrörelsen är inte bara en person - och valet 2010 är inget presidentval. Ytterst handlar valet om vilka idéer och värderingar som ska prägla det svenska samhället.
På den punkten kan också alla socialdemokrater känna sig trygga. Partiet har fortfarande idéer som bär. Som förre finansministern Pär Nuder uttryckte det i sitt Första Maj-tal i Luleå: "Vi kan ha ett gott ideologiskt självförtroende".
SOM-institutet vid Göteborgs universitet mäter sedan 1986 årligen svenskarnas inställning till offentlig sektor och privatiseringar. Mätningarna visar att en majoritet av väljarna är kritiska till privatisering av sjukvård, äldrevård och skolor. Svenskarna gillar den offentliga sektorn (Erlanders "starka samhälle") och vill inte ha mer av försäkrings- och marknadslösningar.
Men dessa opinionsundersökningar läser naturligtvis också de borgerliga strategerna. Därför kommer vi att få uppleva en valrörelse där de borgerliga skjuter in sig på personen Sahlin och andra av arbetarrörelsens företrädare. De kommer att göra allt vad de kan för att personfrågorna ska överskugga politiken.
De borgerliga vill undvika debatt om den slopade förmögenhetsskatten och andra skattelättnader, som undergrävt finansieringen av den offentliga sektorn samtidigt som de förstärkt inkomstskillnaderna. De vill inte gärna prata om att pensionärer beskattas hårdare än vanliga löntagare. De vill för allt i världen inte prata om det ökade antalet socialbidragstagare som nu följer i spåren av en politik som urholkat både a-kassan och sjukförsäkringen. De vill slippa diskussion om privatiseringen av offentlig egendom.
Vi får dock hoppas att landets massmedier och väljarna är såpass kloka att de genomskådar denna simpla valtaktik.
Det vore trist om vi fick en valrörelse som bara syftar till att smutskasta och misstänkliggöra enskilda politiker.