Från Amalthea till Vaxholm
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Jag och Lars Granberg, SSU-distriktets dåvarande ombudsman, hade skjutsat runt Anna Lindh, vid denna tid nyvald förbundsordförande i SSU. Under två intensiva dagar hade hon fått uppleva Norrbotten och träffa folk i Kiruna, Jokkmokk och Piteå.
När vi lämnade Anna Lindh på järnvägsstationen i Älvsbyn mötte vi Anton Nilson, som dömdes till döden efter Amaltheahändelserna 1908.
Han hade genomfört en föreläsningsturné i regi av ABF Pitebygden. En arton timmar lång tågresa väntade den då 96-årige Anton Nilson på vägen hem till lägenheten i Årsta utanför Stockholm.
Jag, Anna och Lars hälsade på Anton Nilson och ABF:s Arne Lundström. Jag minns inte vad vi pratade om men att Anton Nilson hade råkat sätta skorna på fel fot.
Anton Nilson fortsatte att föreläsa, resa, skriva och agitera livet ut. Han dog 1989, 102 år gammal.
Anton Nilson föddes 1887 i ett skånskt lantbrukarhem. I tonåren blev han snickare i Malmö och kom i kontakt med den revolutionära socialistiska ungdomsrörelsen.
Han reagerade starkt mot att arbetsgivarna importerade lågavlönade utländska strejkbrytare, när svenska arbetare organiserade sig och ställde krav på högre löner och bättre arbetsvillkor.
Natten mellan den 12 och 13 juli 1908 - i sommar för exakt 100 år sedan - bestämde sig Anton Nilsson, då 21 år, och ett par kamrater för att skrämma en grupp med engelska strejkbrytare som var inhysta på fartyget Amalthea, som låg i hamnen i Malmö.
Han rodde ut till Amalthea och fäste en bomb med 20 kilo dynamit på båtens ena sida. Därefter tände han eld på stubinen och rodde därifrån.
Smällen fick förödande konsekvenser. En av strejkbrytarna, Wallace Close, dog. Ett 20-tal personer skadades.
Anton Nilsson och Alfred Rosberg, som tillverkat bomben, greps och dömdes till döden. Medhjälparen Alfred Stern fick livstids fängelse.
Senare omvandlades dödsstraffen till livstids fängelse. 1917 blev det tre männen frigivna och benådade efter en intensiv folklig kampanj.
Socialdemokraterna och LO tog avstånd från det revolutionära våldet och det blodiga attentatet, men det blev ändå en viktig milstolpe i arbetarrörelsens historia.
Även den reformistiska delen av arbetarrörelsen reagerade starkt mot importen av strejkbrytare och lågavlönad arbetskraft.
"Importörerna av galiziskt och engelskt strejkbryterislödder mot svenska arbetare visar i handling en likgiltighet för sitt svenska fosterland", konstaterade s-hövdingen Hjalmar Branting, i ett uttalande 1908.
Amaltheahändelserna har bäring även i vår tid. Diskussionen runt EG-domstolens Vaxholm- och Rüffertdomarna handlar ytterst om samma sak.
Ska det vara tillåtet med lönedumping och social dumping på svensk arbetsmarknad? Ska det vara okej att konkurrera med lägre löner och sämre villkor än de som finns i svenska kollektivavtal?
Anton Nilson försvarade arbetarnas rättigheter med våld. Byggnadsarbetareförbundet, Transport, Kommunal och dagens svenska fackförbund använder andra , fredligare, metoder. De argumenterar, förhandlar och bildar opinion för sin sak.
Men i grunden är striden densamma nu som då.
Byggnadsarbetareförbundets ordförande Hans Tilly talar om "jobbtrafficking" när han beskriver hur utländska arbetare får jobba under slavliknande förhållanden i dagens Sverige.
På den borgerliga kanten kallas sådana uttalanden för "diskriminering". Men försvaret av kollektivavtalen handlar inte om diskriminering.
Det handlar om att alla som jobbar i Sverige ska ha samma grundläggande villkor och trygghet - oavsett om de kommer från Kina, Lettland, Polen eller har bott i Sverige hela sitt liv. Alla ska behandlas som jämlikar och omfattas av samma avtal.
Den grundläggande principen är lika viktig att försvara nu 2008 som det var 1908.