Första maj lockade många

I vanlig ordning dömer högerpressen ut första maj och arbetarrörelsen.

Mona Sahlin, Socialdemokraternas partiordförande, första maj-talade inför cirka 5 000 åhörare i Folkets park, Malmö.

Mona Sahlin, Socialdemokraternas partiordförande, första maj-talade inför cirka 5 000 åhörare i Folkets park, Malmö.

Foto: Stig-Åke Jönsson

Ledare2009-05-05 06:00
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
1890 - noga bestämt för 109 år sedan - genomfördes de första Första maj-manifestationerna i Sverige. Den unga arbetarrörelsen demonstrerade för allmän rösträtt, yttrandefrihet och åtta timmars arbetsdag.
Sedan dess har arbetarrörelsen blivit dödförklarad många gånger. Redan efter storstrejken 1909, som blev ett bakslag för facket, var det många som påstod att rörelsen spelat ut sin roll.

På samma sätt lät det efter införandet av rösträtt 1919. Då hävdade många borgerliga förståsigpåare att socialdemokratin nu slutgiltigt mist sitt existensberättigande.
Men arbetarrörelsen fann nya uppgifter - icke minst kampen för folkhemmet och den generella välfärspolitiken - och förblev en betydande politisk kraft.

Även 1950-talets borgerliga ideologer drömde om en krympande arbetarrörelse. En växande välfärd skulle förvandla människors värderingar i en mer borgerlig riktning, trodde man.
När arbetarklassen skaffade sig nya vanor - byte av måltidsdricka från öl till vin exempelvis - skulle det leda till socialdemokratins försvagning, trodde den borgerlige sociologen Hans L Zetterberg i en artikel i slutet av 1950-talet. Zetterberg förutspådde att socialdemokratin skulle försvinna "inom fyra eller fem riksdagsval".

Men fortfarande 2009 är arbetarrörelsen still-going-strong. Fortfarande är det många som tror på idéerna om jämlikhet och solidaritet. Fortfarande är arbetarrörelsen en viktig kraft det svenska samhället.
Och fortfarande år 2009 finns det borgerliga ledarskribenter och opinionsbildare som dömer ut arbetarrörelsen och första maj som gammaldags och förlegat. Ett sådant exempel är Norrbottens-Kurirens ledare 2 maj som i traditionell högeranda talar om "en gammal, trött och uttjänt cirkus".

Den som studerar rapporteringen från årets första maj-manifestationer i Norrbotten kan dock konstatera att uppslutningen egentligen var ganska bra.

25 personer samlades.
140 deltog på mötet.
200 gick i demonstrationståget.
300 lyssnade på s-riksdagsledamoten Fredrik Lundh.
400 personer på torget hörde kommunalrådet Sven-Erik Bucht tala.
80 personer deltog på Första Maj-mötet.
250 personer tågade.
500 slöt upp på mötet.
370 lulebor demonstrerade.
Hela 700 personer samlades på Rådhustorget.
IF Metalls Harry Rantakyrö talade på ett möte.
Ett 60-tal personer deltog.
150 personer lyssnade på talet.
Omkring 80 personer samlades på ett möte.

Även rapporterna från andra delar av landet är positiva. Mona Sahlin drog 5 000 personer till ett möte i Malmö. Wanja Lundby-Wedin talade inför 12 000 personer i Stockholm.
Totalt genomfördes Första Maj-manifestationer på totalt 250 platser i landet.

Vilken annan politisk rörelse mäktar med detta? När samlade Luleås folkpartister, som är så duktiga på att peka finger åt andra, senast 370 personer i Kulturens hus?
Hur ofta lockar Göran Hägglund (KD) 5000 personer till ett utomhusmöte i Malmö? När ordnade Maud Olofsson och Centerpartiet, som brukar snacka om decentralisering, senast 250 politiska möten, på en och samma dag runtom, i alla delar av Sverige?

Naturligtvis ligger det i de borgerligas och högertidningarnas intresse att beskriva Första Maj och arbetarrörelsen som något otidsenligt och omodernt. Det är så att säga en del av det politiska spelet.
Men det är en verklighetsbeskrivning som har föga med verkligheten att göra. Första maj 2009 visar att arbetarrörelsen fortfarande är en rörelse som lever.