I förra veckan skrev tidningens reporter Elisabeth Hedman om forskarrapporten "Hur hanterar poliser journalister?".
Den innehåller skarp kritik mot polismyndighetens kommunikationsstrategi. Rapportförfattarna anser att den skapat en tystnadskultur bland poliser, medverkat till att allmänna handlingar inte lämnas ut och försvårat allmänhetens insyn i verksamheten.
Det är skarpa formuleringar som bör begrundas och föranleda självrannsakan i samtliga polishus i vårt avlånga land.
I rapporten citeras en av polisens egna kommunikatörer:
”Ibland när polisen går ut med information är det pinsamt. Inbrotten går ner en månad av tolv och då går polisen ut med en nyhet att inbrotten gått ner. Människor är väl så överlag att man gärna för fram det positiva och tonar ner det negativa, men det är viktigt att vi som myndighet för ut information på ett rättvisande sätt. Nu drar man stora växlar vad gäller vissa saker och lyfter fram positiva siffror. Det är inte vi som ska säga att vi är bra, det är andra.”
Det är klart att polisen, som all annan verksamhet, vill vårda och stärka sitt varumärke. Inte heller är det konstigt om enskilda poliser hellre berättar om när de gjort ett lyckat ingripande än en mindre lyckad insats. Det är mänskligt.
Men det är viktigt att alltid komma ihåg att polisen är en skattefinansierad verksamhet – inte ett kommersiellt företag. Självklart ska polisiära framgångar ha sin plats i ljuset och lyftas fram. Men det är lika viktigt att tala om bakslagen för att ge en korrekt bild åt allmänheten och för att regering och riksdag ska kunna göra rätt prioriteringar inför framtiden.
Självfallet finns det tillfällen när polisen inte kan berätta allt för den breda allmänheten.
"Ibland kanske vi behöver hålla på information för att rädda liv, att det är sekretess eller för att det inte ska förstöra en förundersökning", säger regionpolischefen Micael Säll Lindahl i Elisabeth Hedmans intervju.
Men rutinerade kriminalreportrar upplever dessvärre att polisen i ökad utsträckning även börjat tala om att "det råder förundersökningssekretess" bara för att slippa jobbiga frågor, vilket inte alls är rätt eller rimligt.
Därför finns också goda skäl för Polismyndigheten att se över sin nuvarande kommunikationsstrategi och hur den påverkar allmänhetens möjligheter till insyn.
Riktmärket måste alltid vara att polisen ska vara så öppen som det bara går om det egna arbetet.
Att begränsa informationsflödet till journalister och seriösa medieaktörer är i längden inte är en hållbar strategi för Polismyndigheten.