Under valrörelsen 2018 lovade Socialdemokraterna att införa ett pensionstillägg för personer med låga inkomster som arbetat ett helt yrkesliv. Efter budgetförhandlingarna för 2021 blev kravet verklighet och i september sker utbetalningen.
Enligt Pensionsmyndighetens schablonberäkningar kommer ungefär 40 000 av Norrbottens 63 000 pensionärer att få inkomstpensionstillägget. Av de som får tillägget kommer 30 procent att få maxbeloppet på 600 kronor före skatt. (För den som vill ha mer information om hur beräkningar går till och vem som har rätt till tillägget rekommenderas en tur till myndighetens hemsida.)
Det finns naturligtvis skäl att välkomna att undersköterskor, busschaufförer och andra lågavlönade som jobbat hela livet får ett extratillskott. Men det är illa att det ska behövas den här typen av nödlösningar för att hantera uppenbara orättvisor och skevheter i pensionssystemet.
Det fäster uppmärksamheten på att det behövs en mer grundläggande och långsiktig reformering av pensionssystemet.
Det är också ett av skälen till att socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) väckt diskussionen om att höja pensionsavgiften från dagens 17,21 procent av lönen till 18,5 procent.
Initiativet har retat gallfeber på de borgerliga ledamöterna i den parlamentariska pensionsgruppen. Men det är en debatt som Shekarabi och hans parti inte behöver frukta. Tvärtom.
De flesta väljare är kloka och förstår sambandet. Om det ska bli högre pensioner så behövs det helt enkelt mer pengar i pensionssystemet.
En höjning av pensionsavgiften är i och för sig ingen lösning på problemet med de låga pensionerna för dagens pensionärer. Men en tänkbar modell är att göra höjningen retroaktiv, det vill säga att den ska gälla flera år tillbaka.
Det skulle kunna ge högre pensioner redan för dagens pensionärer och är ett förslag som definitivt tål att övervägas.
Vid sidan av den debatten behövs dessutom en svensk variant av den danska Arne-pensionen och seniorpensionen.
Arbetare som är slitna efter ett långt och hårt yrkesliv måste ges bättre ekonomiska möjligheter att trappa ned på ålderns höst.
Det går så klart inte att applicera danska eller norska pensionslösningar rätt och upp ned i svenska förhållanden. Men det sticker i ögonen att låginkomstpensionärer i jämförbara länder som Danmark och Norge har väsentligt bättre villkor än i Sverige.
Det är dags att inse att den stora pensionsreformen 1994 hade allvarliga brister och att det nu krävs ett politiskt omtänkande.