Hösten 2010 beslutade riksdagen om ett antal förändringar i kommunallagen för att göra det lättare att driva igenom lokala folkomröstningar.
Bland annat räcker det med att tio procent av de röstberättigade i en kommun eller region ställer sig bakom ett upprop om folkomröstning för att det ska prövas av kommun- eller regionfullmäktige.
Samtidigt blev det svårare för landets fullmäktigen att avvisa sådana initiativ. Efter lagändringen krävs att hela två tredjedelar av ledamöterna säger nej för att kunna stoppa genomförandet av en folkomröstning. Det räcker inte med enkel majoritet för att avvisa kravet.
Lagändringarna har bidragit till att det blivit fler lokala folkomröstningar. Sedan lagändringen trädde i kraft 1 januari 2011 har det genomförts sammanlagt 44 folkomröstningar runtom i landet.
Frågan är emellertid om alla dessa omröstningar har utvecklat det demokratiska beslutsfattandet och gjort politiken klokare.
När omröstningarna har genomförts har valdeltagandet varit lågt och främst engagerat de som bor i berörda stadsdelar eller byar. I folkomröstningen om skolstrukturen i Luleå 8 november 2020 röstade bara 38 procent av de röstberättigade. I omröstningen om Hornavanskolan i Arjeplog 21 september 2021 var valdeltagandet endast 42 procent.
Jämfört med kommunfullmäktigevalen i Sverige – som har ett valdeltagande på i genomsnitt 84 procent – kan därför detta uttryck för folkviljan inte betraktas som särskilt starkt. Rimligen är den demokratiska legitimiteten större hos ett kommunfullmäktige, som röstats fram av mer än 80 procent av valmanskåren, än en folkomröstning med ett valdeltagande på 40 procent.
Det krävs inte heller en Albert Einstein för att räkna ut att människor ogillar nedläggningar av bibliotek, simhallar eller skolor i deras närområde. Det behöver man inte ordna en kostsam folkomröstning för att begripa.
I politiskt beslutsfattande ingår dock att ta hänsyn en massa andra saker för att helheten i en kommun ska fungera. Denna komplexa verklighet förblir dessutom densamma efter en folkomröstning. Målkonflikterna, som beslutsfattarna måste hantera, kvarstår. Det blir till exempel inte mer pengar, större elevunderlag eller fler behöriga lärare bara för att en lokal opinion säger nej till att lägga ned en skola.
Därför borde regering och riksdag se över hur folkomröstningsinstrumentet har kommit att användas efter lagändringarna 2011.
Lokala folkomröstningar, som kostar stora pengar för skattebetalarna och i princip bara fungerar som opinionsmätningar med ett icke slumpmässigt urval, är inget som lyfter den kommunala demokratin eller underlättar det lokala beslutsfattandet.