Ibland blir kontrasterna i livet extra tydliga. När jag läste om Nickan, 94 år, i NSD för ett tag sedan tänkte jag med glädje på kamraterna på seniorträningen. Ingen har nått Nickans ålder, men några är en god bit på väg.
Entusiasmen och antalet träningsvilliga äldre kvinnor växer för varje termin. Det finns en obändig tantkraft i gruppen. Männen är än så länge lätträknade.
Medan vi stärker både knopp och kropp till musik och tränarnas uppmuntrande röster, lär vi oss nästan omärkligt viktiga knep för att klara oss på äldre dagar.
Samtidigt blev ett annat öde extra tydligt, när artisten Alice Babs nyligen gick bort. Alla med en älskad släkting drabbad av alzheimer, eller annan grav demenssjukdom, känner igen våndan.
Anhöriga tvingas till sist inse att det inte finns någon återvändo. Man måste släppa taget och göra det bästa möjliga av den tid som återstår.
Då vill man inte gå en kamp med utomstående som varken har kunskap om sjukdomen, eller vill förstå vad den innebär. Den kampen kan bli extra ovärdig när den sjukdomsdrabbade är en person som stora delar av svenska folket gärna vill äga en bit av.
Nickan visar vägen till en friskare ålderdom för fler, så att större resurser kan läggas på en värdig ålderdom för alla.