I högerregeringens budgetproposition föreslås en minskning av folkbildningsanslaget med 572 miljoner kronor nästa år. Det är framför allt landets folkhögskolor som drabbas när stödet till 3 000 extraplatser och yrkesinriktade utbildningar försvinner.
Även den tidigare satsningen på "Svenska för föräldralediga" och studieförbundens insatser för personer som befinner sig långt från arbetsmarknaden hör till det som kapas bort.
Nedskärningarna är inte oväntade. I opposition har både Sverigedemokraterna och Moderaterna – de två största partierna i Tidölaget – motionerat och argumenterat för stora besparingar i stödet till folkbildningen.
Men det gör inte neddragningarna mindre allvarliga. De gör det svårare för både folkhögskolor och studieförbund att upprätthålla angelägen verksamhet runtom i vårt land – till exempel utbildningar och projekt som har betydelse för långstidsarbetslösa och integrationen av utlandsfödda.
För många har folkbildningen även inneburit en ny chans i livet. I ett Facebook-inlägg häromåret skrev LO:s välfärdsutredare Kjell Rautio om sin egen livshistoria.
Som ung på 1980-talet var han nära att bli förtidspensionerad. Men det fanns en väg tillbaka. Den gick via folkbildningen.
"Utan ABF:s studiecirklar och en andra chans på Malmfältens folkhögskola hade jag aldrig hamnat på universitetet", framhöll Rautio.
Det finns skäl att påminna om sådana berättelser när det finns krafter som attackerar stödet till folkhögskolor och bildningsverksamhet.
Folkhögskolorna är en viktig utbildningsform för människor som av olika anledningar inte har lyckats hos andra utbildningsaktörer och alla dem som behöver hjälp och stöd för att ta sig framåt i livet.
"Folkbildningens frigörande kraft får inte slarvas bort av ytliga analyser från högerkanten. Vi behöver mer av den fria och oberoende folkbildningen. Inte mindre. Ytterst handlar det om att stärka demokratin och jämlikheten", skrev Rautio helt riktigt i sitt Facebook-inlägg.
Det gäller särskilt nu när Sverige är på väg in i en lågkonjunktur och fler riskerar att slås ut från arbetsmarknaden. Vi har redan ungefär 154 000 långtidsarbetslösa i Sverige och siffran kommer sannolikt att öka kraftigt under det kommande året.
Folkhögskolan är självfallet inte lösningen för alla arbetslösa. Men den kan – precis som för Kjell Rautio på 1980-talet – utgöra ett alternativ för många som letar efter en ny väg i livet.
Därför är den nya regeringens neddragningar av folkbildningsstödet minst sagt oklok politik.