Ledare: "Flugornas herre" i Kiruna

William Goldings "Flugornas herre", som kom ut första gången 1959, handlar om en grupp brittiska skolpojkar som blir strandsatta på en öde ö.
Till en början lyckas de skapa ordning och reda i sin kaotiska tillvaro. De håller möten, utser ledare och fördelar arbetsuppgifter.
Men med tiden kommer förfallet. En grupp pojkar får för sig att det finns ett monster på ön och utser sig själva till krigare. Rädslan sprider sig.
Pojkarna slutar lyssna på den demokratiskt valde ledaren som säger att det inte finns något monster.

All ordning bryter samman. Hyddorna rasar ihop. Elden slocknar. Krigarna börjar slå de andra pojkarna. Två dör.
Ingen hör Simon, den tystlåtne killen, som viskar att det kanske finns ett monster trots allt.
"Det kanske bara är vi själva", säger han, men ingen lyssnar.

I journalisten Torbjörn Nilssons bok "De omänskliga" (Weyler 2010) används "Flugornas herre" för att förklara SSU:s urspårning.
Vanligtvis ordningsamma och omdömesgilla ungdomar befann sig helt plötsligt i ett infekterat inbördeskrig.


De delade upp varandra i höger- och vänsterdistrikt, odlade fiendebilder och började tala om i stället för med varandra.

"Flugornas herre" kan användas som lärobok även i Kirunapolitiken, som förvandlats till en soppa av intriger, personliga motsättningar och maktspel.
Socialdemokrater blir kirunapartister, samtidigt som gamla kirunapartister blir socialdemokrater. En del hoppar av. Andra glider in i politiken på ett bananskal.

Fiendebilderna odlas i partileden. Vissa socialdemokrater blev djupt bekymrade när en del av Gruv-12:ans medlemmar började engagera sig i partiet. Andra socialdemokrater blev lika oroade när några företagare gick med i det socialdemokratiska partiet för att stödja Kenneth Stålnacke.
Från olika läger i det stora partiet skvallrades om "kupper".
Min stilla undran är: När det blev det ett problem att det dyker upp nya grupper på partimötena? Om det finns gruvarbetare eller företagare som engagerar sig i det socialdemokratiska partiet är det bara positivt.
Partiet står öppet för alla som delar dess grundvärderingar - oavsett om de är arbetare, akademiker, arbetslösa, unga eller gamla.

Många nya medlemmar kan självfallet förändra gamla strukturer och maktordningar. Men än sen då? Ett folkrörelseparti är inte statiskt.
Det anpassar sig efter nya tider och nya krav. Det bygger på vad medlemmarna tycker och tänker nu - inte på vad som bestämdes 1889 eller 2006.

Stöket i Kirunapolitiken är ett problem för det socialdemokratiska partiet. Men det är ett lika allvarligt bekymmer för Kiruna för som stad.
I en ledare i senaste numret av Kiruna-Tidningen konstaterar Lars Lindberg (en gång i tiden chefredaktör på NSD) att Kiruna behöver ett starkare politiskt ledarskap.
Sprickbildningarna från gruvbrytningen innebär att den gamla stadskärnan måste flyttas. Men det går inte att hålla sig med två eller flera uppfattningar om var det nya Kiruna ska stå.

Näringsliv, statliga myndigheter och enskilda medborgare, som ska göra stora långsiktiga investeringar i hus och verksamheter, måste få klara och tydliga besked om åt vilket håll staden ska utvecklas.
De måste kunna lita på att de kommunala besluten håller och inte förändras från en dag till en annan på grund någon avhoppande, inhoppande eller tuvhoppande Kirunapolitiker.

Det vore övermaga av en politisk chefredaktör i Luleå att säga om staden ska dras mot Tuolluvaara eller mot Luossavaara. Den sortens överväganden sköts bäst på lokal nivå.
En sak är i alla fall säker: Kirunapolitiken står inför fantastiskt spännande och intressanta utmaningar.
Stadsflytten ger chansen att utveckla nya verksamheter och näringar - att bygga modernt, miljövänligt, visionärt och framtidsinriktat.
Kirunapolitikerna borde således ha annat för sig än att leka "Flugornas herre".
Det är dags att ta steget och bestämma den framtida färdriktningen för gruvstaden.
Den som inte sätter ned foten vacklar omkring på ett ben och kommer ingen vart.