När talmannen Andreas Norlén bjöd partiledarna på fika för att få igång regeringsförhandlingarna efter valet 2018 så tyckte Stefan Löfven (S) att det saknades en sort på kakfatet. Löfven ville ha finska pinnar till kaffet.
Den här ledarsidan tolkade det som en löfvensk hint till det politiska systemet i Sverige och inbjudan till samarbete.
Finland har nämligen en lång tradition med breda regeringskoalitioner. Sedan 2019 leder socialdemokraten Sanna Marin en regering som består av fem partier (det egna partiet, Centerpartiet, Gröna förbundet, Vänsterförbundet och Svenska Folkpartiet).
Det är som om S, C, MP, V och L skulle sitta i samma regering i Sverige.
I Finland är sådana lösningar dessutom okontroversiella. De finska väljarna är vana med stora koalitioner – och partierna är inte rädda för att göra upp med varandra.
Till exempel har även socialdemokrater och samlingspartister (motsvarigheten till de svenska Moderaterna) ibland gjort gemensam sak och ingått i samma regering. 1998-2003 höll socialdemokraten Paavo Lipponen ihop en sådan koalition. 2011-2014 leddes regeringssamarbetet av samlingspartisten Jyrki Katainen.
Uppenbarligen har denna avspända och pragmatiska samarbetskultur inte heller skadat Finland.
Enligt World Economic Forum är lilla Finland världens elfte mest konkurrenskraftiga ekonomi. År efter år rankas finländarna som världens lyckligaste folk.
Under sin tid som statsminister och S-ledare har Löfven gjort vad han kunnat för att etablera en samförståndsanda även i Sverige.
Under perioden 2014-2018 gjorde hans rödgröna regering sammanlagt 26 överenskommelser med hela eller delar av den gamla borgerliga alliansen. Det handlade om alltifrån mediepolitiken och energin till försvaret och det klimatpolitiska ramverket.
Efter valet 2018 ansträngde han sig också till det yttersta för att förverkliga Januariavtalet (uppgörelsen om 73 konkreta sakfrågor mellan S, C, L och MP).
Tyvärr har andra inte varit lika intresserade av att bryta gamla konfliktmönster i Sverige. Till exempel fanns möjlighet att samlas brett kring kampen mot gängkriminaliteten efter valet 2018, vilket hade varit en bra och stark politisk signal. Men L, KD och M valde att hoppa gängsamtalen efter bara kort tid. Egenprofileringen var viktigare.
Det är givetvis upp till partierna att odla gammalt blocktänkande, om de så önskar. Men med tanke på hur det ser ut i riksdagen och opinionsmätningarna så är det ingen hållbar strategi.
I ett splittrat politiskt landskap så kommer det att behövas samarbete, kompromisser och partiledarfika med finska pinnar även efter epoken Löfven.