I börja av hösten gjorde regeringen high five och klappade varandra på ryggen.
Finansminister Elisabeth Svantesson (M) basunerade ut att hon knäckt inflationen och varenda högerpolitiker fyllde sina flöden i sociala media med glada bilder om att allt går bra.
Nu låter det annorlunda. De mumlar mer än basunerar. Och pratar mindre om ljusnande tider och mer om att det är långt till islossning.
Visst har inflationen avstannat och räntan sänkts, men det ger inte de positiva effekter på svensk ekonomi som regeringen hoppats på. Eller som det borde ge.
Skälet är enkelt. Det räcker inte att penningpolitiken lugnar ner sig när regeringen driver en dålig ekonomisk politik – en tillväxthämmande politik.
Låt mig ge tre exempel på verktyg för att vända utvecklingen.
1. Bostadsbyggande. Varje byggnadsarbetare ger jobb till ytterligare tre människor. Det handlar om underleverantörer och andra som jobbar kring en exploatering, men också i restauranger, butiker och så vidare. Byggbranschen är unik i hur stor effekt den har på vår gemensamma ekonomi.
Dessutom blir det fler bostäder. Bostadsbristen är ett av de största hindren för ökad tillväxt i Norrbotten.
Regeringen väljer att göra ingenting för att stimulera bostadsbyggande. Det är faktiskt anmärkningsvärt ur flera perspektiv.
2. Offentlig konsumtion, alltså skola, äldreomsorg, sjukvård och liknande, har högst utväxling på tillväxten per satsad krona. Eller som ekonomerna på Finanspolitiska rådet uttrycker det: Högst BNP-multiplikator.
Vill man öka landets tillväxt är det alltså smartast att satsa på välfärd. Med den stora fördelen att vi också får en bättre välfärd.
Eller om jag ska vara helt ärlig så tycker jag att bättre välfärd huvudpoängen och tillväxt den positiva bieffekten. Regeringen väljer dock bort båda.
3. Privat konsumtion. Den privata konsumtionen går sämre än vad Konjunkturinstitutet hade räknat med. Oro för landets ekonomiska utveckling hämmar privat konsumtion. Det blir inte ny klänning till nyår och det där biobesöket får också vänta.
Och även om räntorna gått ner så har långt ifrån alla pengar att spendera. Elräkningarna är på väg och matpriserna har inte sjunkit.
Regeringens politik, och brist på engagemang, gör att hushållen håller igen och det slår mot tillväxten.
Jag har tidigare skrivit om hur regeringens budget ökar ojämlikheten.
Det är smaklöst, på gränsen till snuskigt, att ösa så mycket pengar över de allra rikaste och samtidigt inte ge en extra krona till välfärden.
Men inte bara det. Ojämlikheten och bristen på bostadsbyggande, offentlig konsumtion och privat konsumtion leder också till mindre tillväxt.
För något år sedan var finansminister Elisabeth Svantesson (M) i Norrbotten.
Hon var nere i LKAB:s gruva i Kiruna och såg alla de värden som tas upp där. Ändå väljer hon att blunda för Norrbottens behov och förutsättningar för tillväxt.
Tvärtom driver hon en politik som hotar tillväxt i vårt län.