Den skånske blues/reggaesångaren Peps Persson sjöng redan på 1970-talet:
”Ett och ett är två, två och två är fyra, lönerna är låga men varorna är dyra.
Ska det va så svårt att fatta att det är falsk matematik, som gör den fattige så fattig och den rike så förbannat rik.”
På bred front försöker nu Reinfeldt-regeringens ministrar måla upp bilden av att alliansen värnar välfärden.
”Utgifterna för välfärdens kärna har ökat med 100 miljarder kronor sedan 2006”, säger Anders Borg..
”Resurserna till skolan, vården och omsorgen har ökat med minst 115 miljarder kronor, plus 25 procent, sedan alliansregeringen tillträdde”, påstår Göran Hägglund.
Man försöker anlägga moteld mot det starka socialdemokratiska argumentet– att det inte går att sänka skatterna utan konsekvenser för välfärden.
Men verkligheten talar emot alliansen. Dag efter dag kommer medierapporter om nedskärningar i verksamheter, revor i skyddsnäten och bristande resurser.
Förklaringen är att det finns mycket luft i de siffror som läggs fram
Det är möjligen sant att 115 miljarder mer betalats ut för skola, vård och omsorg sedan 2006, som Göran Hägglund påstår. Men hur mycket av dessa pengar har ökat välfärden?
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har egna siffror som ger en helt annan bild än Hägglund.
Enligt SKL uppgick skatteintäkter och statsbidrag i kommuner och landsting 2006 till 540 miljarder kronor. 2012 hade samma post ökat till 663 miljarder. Plus 123 miljarder, alltså.
Men under samma tid har löner och priser också ökat. Korrigerat för detta reduceras ökningen till endast 41 miljarder kronor. I procent räknat, plus 6,7 procent.
Men det stannar inte där. För de här pengarna ska räcka till behoven hos en betydligt större befolkning. Folkmängden har ökat med 5 procent.
Den demografiska faktorn väger dock tyngre än så, eftersom andelen äldre och yngre – grupper med växande behov - ökar.
Av Göran Hägglunds 25 procent återstår efter detta väldigt lite, om ens något.
Framför allt inte om vi också tar med 2013, då statsbidragen minskar i värde och resurserna i välfärdssektorn väntas sjunka.
Ett annat sätt att trixa med siffrorna är att lägga fram klumpsummor.
”Vi satsar 700 miljoner på svensk miljöteknik”, skrev Annie Lööf och Anna-Karin Hatt i en debattartikel.
Imponerande? Ja, men avsevärt mycket mindre när man upptäcker att beloppet gäller sju år, fram till 2020.
Och när infrastrukturminister Catharina Elmsäter Svärd säger att regeringen fördubblat anslagen till drift och underhåll av järnvägen menar hon utvecklingen fram till 2025(!).
Sanningen är att pengarna till drift och underhåll nästa år istället minskar med en miljard kronor.
I budgettider frodas den kreativa matematiken. Som väljare måste du vara kritisk för att inte bli lurad.
När du ser Hägglund, tänk på Peps.