Intressanta siffror, som vanligt, när SCB:s stora partisympatiundersökning nyligen presenterades.
SCB-mätningen är ju den med spänning emotsedda undersökningen, eftersom urvalet är så omfattande, hela 9 000 personer.
Men få har observerat att bara drygt hälften av de utvalda svarade. Mätningen bygger alltså på ”endast” 5 000 intervjuer.
Med ett bortfall på 44 procent, hur kan vi då lita på att SCB ger en korrekt bild av opinionsläget?
Det brutalt uppriktiga svaret är att det kan vi inte. Och SCB har själv ingen uppfattning om, och i så fall på vilket sätt, den låga svarsprocenten påverkat resultaten.
Klart är att osäkerheten kring varje parti blir större och felmarginalen ökar.
"Det omfattande bortfallet är ett stort problem", erkänner Johan Eklund, undersökningsledare på SCB.
För att förbättra tillförlitligheten försöker SCB justera resultatet. Om man t ex fått för få svar från unga män viktar man upp svaren från de unga män som blivit intervjuade.
Att resultaten justeras innebär dock inte att osäkerheten undanröjs.
SCB är inte ensam om att ha bortfallsproblem. Alla opinionsundersökare brottas med frågan.
För bara tio år sedan betraktades ett bortfall på 25 procent med misstänksamhet. Idag görs det ingen stor sak ens av ett bortfall som närmar sig 50 procent.
Gradvis har alltså kvaliteten på opinionsundersökningar försämrats.
Men det är inget som branschen vill tala så högt om. Varför är inte svårt att förstå.
Opinionsundersökarna vill inte att undersökningsköparna och vi undersökningskonsumenter ska uppmärksamma att den vara de säljer håller allt sämre kvalitet.
Johan Eklund menar att man tvingas acceptera verkligheten som den är, d v s att alltfler vägrar ställa upp för opinionsföretagens intervjuare
Var femte utvald till SCB:s majundersökning var t ex inte anträffbar på telefon.
"Om jag ska spekulera om orsaken kan det vara att människor har nummerpresentatörer i sina mobiler och väljer att inte svara för att slippa telefonförsäljare."
För varje parti i partisympatiundersökningen anges ett värde och ett osäkerhetsintervall, den s k felmarginalen (Socialdemokraterna hade t ex 35,6 +- 0,8 i majundersökningen).
I vanliga fall brukar varken medier eller politiker bry sig särskilt mycket om felmarginalen. Men den förtjänar att tas på allvar.
Felmarginalen åskådliggör att opinionsmätningar inte ger absoluta svar. Det ”sanna” värdet ligger sannolikt i det intervall som anges av felmarginalen.
Med ett växande bortfall blir felmarginalen än viktigare.
Slutsatsen för oss som konsumenter av opinionsundersökningar måste bli – förutom att ställa upp när intervjuarna ringer – att öka den där nypan salt vi alltid bör ha till hands för opinionsmätningars resultat.
Med 40-50 procents bortfall liknar opinionsmätningarna alltmer en kvalificerad gissning. Detta gäller tyvärr även den mest ansedda SCB-mätningen.