Facket som kapitalist
Varningsklockorna har ringt i flera år, men arbetarrörelsens företrädare har ändå fortsatt att ge klartecken till placeringarna.
I rollen som kapitalägare ska facket naturligtvis arbeta för största möjliga avkastning. Men medlemmarna kräver också att det sker på ett acceptabelt sätt.
Foto: Gunnar Lundmark / SvD / SCANPIX
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Facket har inte förstått att man lever i en ny värld där löntagarnas organisationer har stora ägarintressen i pensionsfonder och försäkringar och därmed också måste lära sig agera i rollen som kapitalägare.
Organisationerna företräder inte längre sina medlemmars intressen enbart på arbetsplatserna utan också dessa intressen i förvaltningen av försäkrings- och pensionskapital.
I rollen som kapitalägare ska facket naturligtvis arbeta för största möjliga avkastning. Men medlemmarna kräver också att det sker på ett acceptabelt sätt.
Och då är det inte normerna i kapitalförvaltarnas styrelserum som gäller utan medlemmarnas egna uppfattningar om rättvisa och rimlighet.
Kravet på högsta möjliga avkastning och andra hänsyn går inte alltid att förena. Och det är den målkonflikten som fackets företrädare tagit alldeles för lätt på.
När TCO-ordföranden Sture Nordh får frågan om hans medlemmar är lika intresserade av bonusar som personalen på AP-fonderna svarar han:
"Dom är ju intresserade av att det blir ett bra resultat."
Största möjliga avkastning, alltså. Fackets företrädare i rollen som kapitalägare apar efter precis vad kapitalisterna alltid sagt.
Hela tiden har det dock funnits ekonomer och företagare som ifrågasatt nödvändigheten av de gigantiska belöningssystemen och bonusarna för att uppnå bra resultat.
Men facket har inte velat ta den kritiken på allvar.
Ett exempel är AP-fondernas ganska omfattande placeringar i riskkapitalbolag. Dessa bolag har genererat tiotals miljoner i ersättningar till ägare och anställda samtidigt som enorma belopp slussats vidare till skattesmitarländer.
Varningsklockorna har ringt i flera år, men arbetarrörelsens företrädare har ändå fortsatt att ge klartecken till placeringarna. Motiveringen har varit att riskkapitalbolagen ger extra hög avkastning.
Reportage och artiklar har skrivits om det dubiösa i att satsa på sådana bolag (själv har jag bidragit med flera) men fackets företrädare har bara skakat oförstående på huvudet
Det är den nonchalansen man nu får betala priset för genom att springa gatlopp i spalterna.
Under intryck av AMF-krisen har LO inlett arbetet med att strama upp sitt agerande som ägare och styrelseledamöter i bolagsstyrelser där medlemmarnas pengar förvaltas.
Det är bra och helt nödvändigt.
Men det var synd att det skulle krävas en förtroendekollaps för att förstå det.
Allt är dock inte ledningarnas fel. Spänningen mellan avkastning och hänsyn till andra värden finns inom oss alla.
För att facket ska kunna få en mer balanserad ägarroll måste också medlemmarna inse att det inte alltid går att kräva högsta möjliga avkastning.
Rättvisa kan faktiskt kosta ibland.