Sedan Sveriges inträde i Europeiska Unionen (EU) 1 januari 1995 har landets ledande politiker radikalt fått ändra formerna för sitt midsommarfirande.
Sillen, färskpotatisen, jordgubbarna och dansen runt midsommarstången har ersatts med europeiska toppmöten, som av tradition alltid genomförs i anslutning till midsommarhelgen.
17-19 juni samlas Europaparlamentet för en session. En del ledamöter finns på plats fysiskt i Bryssel, men de flesta deltar digitalt från respektive medlemsländer. På dagordningen står bland annat återhämtningsplanen efter coronakrisen, återöppnadet av gränserna inom EU, djurtransporter samt EU:s arbete mot rasism.
På självaste midsommarafton inleder EU:s stats- och regeringschefer förhandlingarna om EU:s långtidsbudget för de kommande sju åren samt den planerade återhämtningsfonden. Den här gången sker det i form av en videokonferens.
Det är komplexa och komplicerade överläggningar som väntar.
Frankrike och Tyskland vill ha en coronafond på motsvarande drygt 5 000 miljarder svenska kronor för att få fart på jobb och ekonomi efter krisen.
I det stora hela är det ett positivt initiativ för att hålla samman Europa och motverka växande klyftor mellan och inom de 27 medlemsländerna. Men det är också angeläget att denna fond formas på ett rimligt och väl avvägt sätt.
Tillsammans har Sverige, Danmark, Nederländerna och Österrike markerat att det är angeläget att fonden bygger på lån, inte bidrag.
De har även varit tydliga med att det måste finnas krav, uppföljning och villkor för hur pengarna används.
"För svensk socialdemokrati är det angeläget att de bidrar till den gröna omställningen, till demokrati, sociala rättigheter och jämställdhet", markerar Europaparlamentarikern Heléne Fritzon (S).
Nu väntar en brottningsmatch mellan de skilda ståndpunkterna – mellan nord och syd, öst och väst, höger och vänster i EU.
Det är osannolikt att stats- och regeringscheferna kommer att hitta en gemensam lösning under midsommarhelgens videokonfererande. Därtill är ingångsvärdena alltför olika. Men så småningom lär väl allt sluta med att det blir en klassisk EU-kompromiss – en uppgörelse som alla kan leva med och gör att EU kan gå vidare som en stark union.
I grunden finns nämligen mer som förenar än skiljer åt. Få vill att det europeiskt samarbetet brakar samman.
Det är av både politisk, social och ekonomisk betydelse att EU-länderna kan fortsätta hålla ihop och söka gemensamma lösningar på gemensamma problem.
Vi blir, trots allt, starkare tillsammans även i det här sammanhanget.