Du har säkert märkt min fascination för de månghundraåriga kulturer jag mött i Tornedalen och Sápmi.
Det är verkligen något unikt med den här delen av vårt land. Och det går inte att ta miste på stoltheten hos de som bär kulturen vidare.
Samtidigt är de flesta norrbottningar nybyggare på ett eller annat sätt.
När jag för någon vecka sedan besökte LKAB:s nya byggnad vid Hjalmar Lundbomsgården fick jag bevittna dess stolta historia.
Gruvorterna är också de en del av det norrbottniska kulturarvet, om än bara med en drygt hundraårig historia.
I Malmfälten har jag mött människor som kallar sig gruvarbetare och byfinnar utan att ha jobbat en enda dag i gruvan och utan att ha finska som ett levande språk.
Kultur är identitet och manifesteras i det gemensamma och människans vilja att söka och hitta sammanhang.
Men alla bor inte i magiskt vackra Tornedalen, i traditionsrika fjällbyar eller i de storslagna gruvorterna.
Norrbotten är också Hertsön.
Jag trodde länge att det var en förort som alla andra, som varje stad har. Men så hörde jag då och då att man pratade om Hertsön och "ett stort misslyckande" i samma andetag.
Jag bor ju delar av min tid i Stockholm i en ganska sliten förort. Det retar mig enormt när människor ser på den som "misslyckad".
Visst finns problem i min förort, men det är inte husens fel att människor där är fattigare. Det är politiken som misslyckats med att bygga jämlikhet och en sammanhållen stad.
Efter hand förstod jag att det inte bara var det man menade när man pratade om Hertsön.
Jag är ganska gammal och relativt väl bevandrad i industrihistoria, ändå hade jag ytterst vaga begrepp om Stålverk 80 när jag flyttade till Norrbotten.
Det är ju verkligen inte en industrisatsning någon skryter om, tvärtom försöker man prata så lite som möjligt om den.
Bostadsområdet som byggdes för alla de arbetare som skulle jobba på Stålverk 80, Hertsön, är det enda synliga beviset på det som pratas om när man säger "ett stort misslyckande".
I höstas var jag på Hertsön tillsammans med Rädda Barnen. Bland annat besökte jag deras eftermiddagsverksamhet där.
Som alla bostadsområden från den tiden är det väl planerat och ligger naturskönt. Vi var inne och tittade i de baracker som fått tjäna som skola och i bibliotekets tillfälliga lokaler.
Det var svårt att se stoltheten som präglar varje ort när vi trixade mellan byggarbetsplatser som präglade centrum. Men nu börjar det bli mer klart.
Badhuset är invigt och den nya stora skolan, idrottshallen, fritidsgården och biblioteket börjar ta form. Och det blir snyggt.
Det är helt rätt att satsa på Hertsön. Det är en del av Luleå som nu äntligen får en glowup. Och då menar jag en riktig inifrån-och-ut glowup, inte bara makeup.
Att fler åker dit för att besöka det nya fräscha badhuset, att fler unga kommer välja gå i den nya skolan och att fler kommer träna och besöka event i stadens nyaste sporthall är viktigt.
Extra fint är att det byggs för de som bor i området. På alltför många ställen handlar upprustning i stället om fernissa/makeup eller om att höja marknadsvärdet, vilket riskerar putta ut de som redan bor där.
Alla har rätt att bo bra och vara stolta över sin hembygd. Det är att bygga jämlikhet och sammanhållning.