"Kan en man sprida så mycket hat, tänk hur mycket kärlek vi då kan sprida tillsammans" sa en tjej som var med på Utöya förra året. Ett år har snart gått. Det finns dagar du alltid minns. Ögonblick där du förstår att det som händer nu, det kommer jag aldrig glömma.
Den 22 juli förra året. Telefonen hade jag på ljudlös, jag ville inte störa min systers födelsedagskalas av att vänner sms:ade eller ringde. Vi åt tårta. Drack kaffe. Jag tittade på telefonen och såg att jag hade flera missade samtal. Jag vände telefonen upp och ner, tog mer tårta. En halvtimme senare tittade jag igen.
Åtta nya missade samtal, ännu fler sms. Jag ringde upp. Personen på andra sidan sa: "Vilka känner du på Utöya? Vilka är där?". Jag var tyst, fattade inte varför han undrade. Han på andra sidan förstod att jag var förvirrad, så han skrek: "Du måste titta på nyheterna! Slå på tv:n nu. Nu! "
Jag ursäktade mig från kalaset och lånade min systers dator. Samtidigt skickade en bekant ett sms: "Linnea jag förstår att det här på Utöya är jobbigt men det är såhär det går när man inte tyglar muslimerna. Det här är vad som händer när du jobbar för mångkultur och så. Det var en tidsfråga".
Ett år har snart gått sedan jag svarade på det sms:et. Jag bad den som skickat det att aldrig mer höra av sig till mig.
Nu på söndag är en dag för sorg. Både över terrorattacken den 22 juli, och över de som sprider samma sorts hat alla andra dagar på året. I lördags så demonstrerade nazister i Bollnäs. Några 17-åriga tjejer bestämde sig då för att ordna en manifestation mot nazism.
Det var bland annat en trollkarl som skulle trolla och berätta om den rasism han möts av.
Nazisterna hängde då ut dessa tjejer på internet. På twitter skrev människor då att "Häng ut mig också isåfall, jag avskyr också nazism". Det finns krafter som hatar det som de flesta av oss står för. Människors lika värde. Men de är inte så många, vi andra är fler.
Den 22 juli förra året är en dag som format en hel generation av unga som är politiskt aktiva. Inte med rädsla. Utan med insikten att det finns människor som hatar att oss för att vi står upp för mångkulturen.
Det finns individer som inte tycker att alla människor är lika mycket värda. Det finns folk som hatar oss. Den insikten gick genom AUF, till SSU och MUF och andra demokratiska ungdomsförbund. I Norge, Sverige och andra länder.
Ett år har snart gått. Nu på söndag är en dag för sorg, men alla andra dagar detta år ska vi göra något annat. Nämligen se till att inte hatet sprider sig. Det får det inte göra. Och det är du och jag som ska se till att det inte gör det.
Om en man kan sprida så mycket hat, tänk hur mycket kärlek vi då kan sprida tillsammans.
Om ett år hoppas jag att du som läser, och jag, och många andra känner att detta år har vi gjort något för en bättre värld. Sagt ifrån i fikarummet när någon säger något rasistiskt kanske, även om det blir obekväm stämning. Orka kommentera den där hatiska statusen på Facebook någon bekant har skrivit. Våga stå för att du inte håller med dem.
De människor som drivs av hat brukar se till att höras. I år ska vi se till att vi som tror på alla människors lika värde hörs ännu mer.